Min man lider av djupa depressioner som han haft nästan hela livet, han är ett fosterhems barn som farit illa, aldrig fått kärlek eller omtanke. Han sökte hjälp första gången 1995, har sedan gått på medicin, zoloft bla. Äter nu fluoxetin 60 mg och lamotrigin 200 mg har gått på samtal hos olika psykologer men ej blivit bättre, hans ärr sitter så djupt, måste få annan hjälp. Jag har funnits vid hans sida i 27 år, älskar honom av hela mitt hjärta men vet inte om jag orkar stå vid sidan av honom längre och bara titta på hur han bryts ner mer och mer. Känns som om det inte finns någon hjälp att få, att alla tar så lätt på människor som mår dåligt. Vad har min man för rättigheter? Vad kan han kräva för behandling? Skulle vilja att han blev inlagd och riktigt utredd, han kanske har ätit fel medicin i alla år. Det har aldrig varit någon som följt upp honom utan bara skrivit ut mer medicin. Han kanske ska ha en helt annan behandling, hur ska vi kunna veta? Hjälp oss att komma till rätta med det här snälla. Har hört om ect behandlingar men att de kan ge bestående biverkningar, är det sant?
Hej, förtvivlade hustru! Det är otroligt jobbigt att vara närstående till en person som mår psykiskt dåligt. Man vill göra något för att bättra livssituationen till den man älskar, men på något sätt blir det bara sämre oavsett vad man gör. Du har levt med honom i 27 år, det är en lång tid. Att leva med en person som inte mår bra så länge, påverkar dig på ett sätt du knappt kan överblicka. Det blir ett paradox att du som den som står honom närmast, och som har mest att vinna på att han blir bättre - blir den som har minst makt att göra något. Du måste få läkare och annan vårdpersonal på spåret, du måste få din man att känna sig motiverat att hjälpa sig själv, du måste samtidigt ta hand om dig själv och eventuella barn ni har. Ju längre du lever i detta, desto mindre överskott och kraft har du att verkligen göra rätt saker till rätt tid. Därför föreslår jag lite radikala förändringar! Du behöver prioritera om i ditt liv. Först kommer du. Du behöver vila, träna, skratta, köpa snygga sommarkläder, flamsa med väninnor - kort sagt göra det som "vanliga" människor gör rent självklart, men som en anhörig prioriterar bort utan att blinka. Sen kommer dina eventuella barn. De behöver också vila, träna, skratta och köpa snygga sommarkläder. De behöver flamsa och skratta med dig, så att det även finns något som är kul och hoppfullt i livet även om en familjemedlem inte mår bra. Hans situation måste prioriteras ned. Det kan låta grymt, men han mår ju inte bättre av att suga musten ut ur sin närmsta omgivning. Han mår garanterat inte sämre av att ni prioriterar ner honom en period. Så han får vara - tills ni kommer lite på plus rent energimässigt. Kärlek är ibland att släppa taget. Du ger för mycket till din man, och han klarar inte stoppa dig. Ni bygger upp ett system av medberoende och hänsynstagande som faktiskt bara "curlar" hans sjukdom. Hans sjukdom är fruktansvärt jobbig för honom och er, men den får inte ta över allt. Du skriver att du vill att han ska bli inlagd och utredd. Men du har ju skapat en egen liten sjukvårdsinrättning för honom hemma. Då ser sjukvården att saker och ting fungerar skapligt, och ni får inte erbjudanden som ni kanske borde få. Förstår du? ETC är en behandling man sätter in för mycket allvarliga depressioner. Många tycker det hjälper, andra inte. Vissa får minnesluckor som är bestående, andra inte. Jag har inte kunskap om ETC som behandlingsform, det sorterar mer under psykiatri. Som jag ser det, behöver du fokusera mer på dig själv och mindre på din man och hans depression. Han behöver ta mer ansvar för sin sjukdom - i samarbete med sjukvården. Du kan vara med som stöd, men inte på en nivå som även gör dig sjuk. Det finns flera organisationer som stöder anhöriga - men du kan ju börja här: http://www.1177.se/Regler-och-rattigheter/Anhorigstod/ Din kärlek är inte mindre för att du tar hand om dig själv. Det är inte egoistiskt, tvärt om! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
