Jag är en tjej på 31 år som under hela mitt liv "alltid haft något" hade bulimi från 10 år tills det år jag skulle fylla 20. Efter det upptäcktes det att jag hade en nymutation i mig som betyder att risken att mitt framtida barn blir sjukt är 50%. Detta tar man tag i mer när och om jag beslutar mig för att skaffa barn vilket inte är aktuellt än. När jag var 21 år så blev jag sjuk på en charterresa och slog ut mina njurar vilket innebar att jag för 6 år sedan fick en ny njure. Vidare har jag godartade tumörer i min hjärna samt blåsljud i mitt hjärta. Sedan opererades jag för klumpfot i mina fötter när jag var barn. Min historia i stora drag. Problemet för mig nu är att jag och min hjärna inte kan samarbeta något vidare. Det jag känner med hjärtat kan inte hjärnan känna och tvärtom. Jag är någonstans i mig så glad över mitt liv och tacksam för det jag har. Trots allt så ser jag mig som en FRISK människa och det menar jag, men jag är på någon nivå inte nöjd när jag, utan att vilja eller mena det, jämför mig med mina vänner. Jag blir så arg på mig själv för jag VET att jag har allt. Jag har min hälsa, jag har en underbar sambo och en familj som ställer upp i vått och torrt och som jag vet älskar mig. Ändå känner jag mig tom och tröstlös och att det jag har inte duger, inte det materiella eller relationen med min sambo utan det jag åstadkommit i mitt liv, mitt jobb osv. Dock vet jag sakligt att jag har mer än jag någonsin kunde tänkt mig. Jag blev klar med min utbildning vilket jag aldrig trodde. Jag är frisk på alla sätt och vis men ändå har jag en konstant känsla av att vara nere. Jag kan inte unna mina vänner som får nya och bra betalda jobb, fast de kunnat unna mig saker. Jag unnar dem men jag menar det inte. Jag känner att deras lycka på något vis framhäver min "olycka" vilket är SÅ absurt då jag inte har någon. Så min fråga är hur kan jag inte bara veta sakligt att jag har allt det jag behöver utan också känna det?
Hej! Det är inte lätt att ge dig något bra svar, eftersom det du berättar om är så komplex. Det tar ofta tid att nysta i alla lösa tråder så att man kan få en heltäckande bild. Men när det är sagt, tänker jag så här: Att känna sig lite missnöjd med livet, sig själv och omgivningen gör vi lite till mans. Det är mycket vanligt, och det är omöjligt att säga om din sjukdomshistorik har med dagens lite ljumna stämningsläge att göra - men det kan ju självklart vara så. Om du är deprimerad - eller kanske har dystemi, en mild kronisk depression - behöver du kanske medicin och psykopterapi för att må bättre. Jag tycker du ska kontakta din husläkare för en bedömning. Sen antar jag att dina psykiska problem inte kvalificerar dig till hjälp inom psykiatrin. I så fall får du söka upp en privat psykolog som kan hjälpa dig med den emotionella delen. Fokus på sina egna brister gör att andras lycka blir svår att hantera. Det en duktig psykolog kan hjälpa dig med är att ändra din inre dialog så att din stress blir mindre, och att du därför får mer marginaler att hantera livets upp och nedgångar med. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
