Jag bekymrar mig för min man. Han blev slagen som barn och bevittnade våld i hemmet där hans mamma blev halvt ihjälslagen 3 gånger. Min man var 12 år när mamman gick och lämnade sonen hos pappan för att han inte ville följa med. Min man är en fantastisk man. Han skulle aldrig slå någon eller göra någon fysiskt illa. Han säger att han har bearbetat allt under sin "partytid" i storstaden, men jag vet att han mår dåligt inombords. Jag har läst att följderna av våld i hemmet kan bli låg stresstolerans och överkänslighet mot förkylningssjukdomar och låg smärtgräns. Allt detta stämmer in på honom. Han kan få perioder där han är väldigt innesluten och har bara ont i ryggen, huvudet, nacken osv. Han tål inga infektioner utan blir vrålsjuk så fort barnen får snuva, sedan är han dålig i ca 3 veckor innan han kan släppa det. Jag tror ibland att han är rädd för sig själv, vilket jag kan förstå med det arvet. Jag vill så gärna hjälpa honom att må bra, men jag kan inte få ut honom ur sin lilla puppa. Han vill absolut inte höra om sin uppväxt för den tycker han är passe´. Han har lätt för att bita sig fast i smärtor och lidanden. Han har nog ont också, men livet är ju så mycket mer än bara ont och lidande. Finns det hjälp för min älskade man?
Hej! Det är svårt när man har en första upplevelse av livet som är aggressiv, brutal och farlig, att som vuxen ha förtroende för livet som trevligt, förutsebart och fridfullt. Din man har sannolikt varit tvungen att brottas hårt med sig själv för att få ett bra liv. Du är bekymrad för honom, och det är ju ett tecken på att du bryr dig om honom och vill honom det bästa. Jag tror att det viktigaste bidraget du kan ge är att lita på att han tar hand om sig så bra som det är möjligt för honom. Visa att du litar på att han säger till om du kan hjälpa med något praktiskt. Han måste "hjälpa" sig själv med sina tankar och känslor, i sin egen takt och sätta utmaningarna i prioriteringsordning själv. Ofta är det så att ju mer man pushar, desto mindre gör personen i fråga. Du skriver att livet är mer än ont och lidande. Det har du helt rätt i! Så istället för att trycka på honom att komma ut ur puppan, visa honom att du har livsglädje genom att leva ditt liv fullt ut! Träna, träffa vänner, skratta och ha kul. Då kommer han att lockas ut med dig, och möta dig i det ljusa och glada. "Hjälp" är något man måste vilja ha, och om han inte är där kan du inget göra. Respektera hans rätt till att besluta över sitt liv, och respektera din rätt att besluta över ditt. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
