Jag är tonåring. Jag har i flera år gjort småknutar av mitt hår som jag sedan dragit bort, då följer det med flera hårstrån. Sedan tar jag också bort hårstrån från roten. Det har lett till att jag har tunt, kort hår. Som alla andra så vill jag ha långt fint tjockt hår eftersom jag är tjej, men det har jag ju inte nu. Jag vill sluta slita bort hår men kan inte sluta trots att mamma och andra anhöriga skäller på mig när jag sitter och petar med mitt hår. Det är inte det att jag vill skada mig själv. Jag kan bara inte sluta ta bort hårstrån och när jag inser att jag har slitit bort hår blir jag arg på mig själv och tänker att jag ska sluta, men det går inte. Det har bara blivit värre och värre ju mer åren har gått. Nu känner jag att om jag inte tar hjälp så kommer det bara bli värre. Är det en dålig vana eller är det en sjukdom?
Hej! Jess, det är en "sjukdom" på det sättet att det har ett ord. Trichotillomani heter det när man drar ut sitt hår så att det blir en synlig hårförlust. Man tror att beteendet beror på att man känner en inre stress, som blir mindre av att man faktiskt drar ut hår. Det betyder att problemet ligger i ångestspektret, och kan behandlas med KBT och/eller medicin. Som du säger, blir problemet större med åren. Det är därför viktigt att du faktiskt gör något med det nu, så du kan ha ett liv friare från ångest i framtiden. Så - det är inte en dålig vana, det är ett sätt att hantera ångest. Ångest är ett allvarligt problem, och du behöver hjälp med att hantera oro på ett bättre sätt. Så länge du är tonåring - under 18 år - kan du gå till BUP i din kommun. Där kan de hjälpa dig. Visa mitt svar till mamma, och få henne att ringa och boka en tid. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
