Har varit tillsammans med en man i ca 3.5 år. Vi bor en bit ifrån varandra, så vi har träffats ca varannan helg. Han har avslutat vårt förhållande 2 gånger tidigare pga av att han inte "känt det där otroliga suget". Vi har utan att egentligen talat om det, glidit ihop igen efter några veckor. Nu var det dags igen för ca 1 månad sedan. Det värsta är att det är svårt att förstå. Vi har ett jättebra sexliv (hans bästa någonsin), vi trivs tillsammans och är inte osams på något sätt. Det är bara att han känner sig "orolig i magen" av vårt förhållande. Han har haft det jobbigt i yrkeslivet med arbetslöshet och även en skilsmässa för ca 5-6 år sedan. Nu känner han sig helt håglös och deprimerad och har fått "lyckopiller". Han kan nu inte svara på något om framtiden. Jag låter honom vara ifred, men blir litet irriterad på "segheten" och oförmågan att sätta ord på de känslor han möjligtvis har. Tror du att denna känsloavstängning har berott på hans depression? Hur kan man hjälpa? Ska man lämna honom ifred helt? Pusha på lite med jobbsök/egen firma start, eller? Är själv en kreativ, optimistisk och engagerad entreprenör med massor av idéer! Försöker behärska den sidan hos mig själv för att inte "köra över" honom. Även känslomässigt är jag försiktig med vad jag säger, då han känns distanserad. Vi har träffats och haft sex efter det att vi gjort slut och då känns allt som vanligt på ett märkligt sätt. Han måste ju då helt kunna separera sex från känslor, eller är det de enda känslor han tillåter sig att visa? Han har också känt skuld för att han inte tycker om mig tillräckligt mycket och det är krävande och förpliktande med vårt förhållande. Förstår inte riktigt tankegången där. Jag är gammal nog att veta att allt har ett slut, men det känns som att han problematiserar allt. Jag är en rätt pragmatisk person som gärna stannar kvar i ett förhållande om det positiva överväger. Tänker inte på om mina känslor är tillräckliga (tillräckliga för vadå?). Det finns många sätt att leva på och många olika slags relationer. Vi har våra egna separata liv och det tycker jag känns okej, men kanske längtar han efter något som ska "väcka" honom och ändra hans liv? Jag tror inte att man kan ge så mycket i ett förhållande om man inte mår bra själv. Han tycker att han inte skulle känna sig deprimerad om han verkligen tyckte om mig(!) Han har inte haft mer än en längre relation, där han bott ihop med någon och det var hans fru, som han aldrig heller var himlastormande kär i. Men dock fanns ingen klump i magen på den tiden. Ska man bara ge upp och är det lönlöst och grundat i separationsångest att hoppas? Han är en bra människa som jag tycker mycket om och som jag gärna har kvar någonstans i mitt liv. Men när han gör slut känns det jättejobbigt, för att jag aldrig märker att det ska komma. Han kan skriva ett sms på kvällen före där det står typ "God natt min lilla älskling" för att göra slut påföljande dag. Han säger att det då plötsligt kom över honom och att han kanske bara försökt intala sig att förhållandet var bra. Nu kommer du säkert bara fråga vad jag själv vill ha ut av förhållandet, men jag tycker att vi har så mycket som är bra, så det känns synd att det blir så här.
Hej! Att leva i en relation, som sambo eller särbo, är något som ska berika ditt liv. Om han är deprimerad och avvisar dig då och då, för sen att återkomma och ångra sig, är han inte bara rörig - han är impulsiv och oförutsägbar. Detta gör dig otrygg, och otryggheten sänker din livskvalitet. Han behöver reda ut sina problem, psykiskt, jobbmässigt och socialt - och sen kan ni se om ni kan hitta tillbaka till varandra. Släpp honom helt under tiden, det är annars lätt att du "hjälper" honom så att han inte behöver reda ut sina egna problem... Klart det är synd att det blir så här, det förstår jag. Men det är mer synd att fortsätta leva som du gör, i en känslomässig berg-och dalbana där du inte har kontroll över vad som händer. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
