Jag har under de senaste två åren under ganska långa perioder känt mig nedstämd. Nu blir perioderna längre och längre. I höstas började jag tänka på döden och att det skulle vara skönt att vara död osv. Då blev jag rädd och uppsökte vården. Läkaren ville skriva ut medicin men jag känner mig så rädd för den typen av mediciner så jag ville inte. Fick hjälp av KBT-samtal och tyckte på våren att jag kände mig bättre. Nu är jag på väg in i samma känsla igen. Jag har ett mycket stressigt och oförutsägbart arbete, två små barn och en man som ofta är bortrest. Vet egentligen att jag måste göra något åt arbetssituationen men har inte orken att söka mig till något annat. Andra symtom jag har är trötthet, ångest, glömska, jag blir lätt överdrivet arg eller får gråtattacker för småsaker. Har jag fått en vanlig depression eller är detta kopplat till stress? Vilket råd angående vård skulle du ge?
Hej! Det låter som du har en stressreaktion, men jag kan självklart inte diagnostisera på basis av så lite information. Många människor känner sig överväldigad av livet i perioder. Det är särskilt så under småbarnsåren, och när man har mycket ansvar - vilket du verkar ha. Att din man är mycket bortrest är kanske inte så bra just nu, så du behöver nog diskutera hans arbetsrutin med honom i relation till vad som är bra för er familj. Många kvinnor tycker de "borde" kunna klara allt, och att deras partner ska få satsa på karriären utan att det får konsekvenser. Det är utopi, och barnen får betala priset. Om du är så utschasat, är det barnen det går ut över primärt. Du skriver att du blir överdrivet arg, och det är självklart inte bra för dina barn. Ditt primära ansvar är att ta hand om dig själv, så du är en bra omsorgsperson för dina barn. Det ligger självklart även i din mans intresse att du är i form, och ni behöver diskutera er fram till lösningar som är bra för er alla. Om du får behandling utan att ändra livsstil, kommer inget bestående att förändras. KBT eller tabletter är inga mirakelkurer, det är du som behöver göra jobbet och ni som familj som måste ta ansvar för att er livsstil inte gör er sjuka. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
