Jag är vanligtvis en vanlig arbetande kille på 29 som aldrig riktigt har haft några problem annat än att jag har varit mobbad i skolan och haft ganska svårt med att få vänner i ungdomen. Däremot har jag vänner som verkligen bryr sig om mig numera! Jag har haft problem tidigare med vad som kallas "depression" och jag har fått en massa medicin för det. Har försökt ta mitt liv fyra gånger, varav en gång bara var ett rop på hjälp. Varje gång har jag använt min medicin för diabetes. Senaste gången var när jag blev dumpad av min flickvän för sex år sedan, då jag gick från jobbet till St: Görans sjukhus psykiatriska avdelning för att få hjälp, men de sände mig hem för att jag verkade vara en reko kille! Jag är livrädd för dem antidepressiva tabletterna då de släcker mig mentalt och jag sover mycket mer än jag gör vanligtvis, vilket är mycket. Jag sover i snitt 12 timmar per natt på grund av min sömnapne! Min familj är underbar, de skulle göra allt för mig om jag bara bad dem, men jag har väldigt svårt för att be om hjälp. Dessutom vet de om mina tidigare självmordsförsök och jag kan inte utsätta dem för någonting liknande igen, så därför är "prata med familjen" uteslutet för mig. Jag vet inte om det är mer du behöver veta men jag vet inte vad jag ska göra just nu, jag känner bara för att försvinna för gott och aldrig komma tillbaka! Jag förstår att du får många frågor men det här meddelandet tog mig 5 timmar av min enda lediga dag att skriva och jag tycker det är väldigt jobbigt att be om hjälp!
Hej! Det är länge sen du skickade in detta till mig, jag är ledsen att jag inte har haft möjlighet att svara före nu. Ut av det du skriver, är det svårt att urskilja någon specifik fråga. Du skriver att du har "depression" och att du får tabletter som gör dig trött. Tyvärr är det ofta så i sjukvården idag att patienter som är låga, ledsna eller deprimerade får tabletter som enda behandling. Tabletterna har som uppgift att "lyfta" dig lite, men ändrar inte dina tankar och beteenden på ett mer substantiellt sätt. Jag skulle föreslå att du kontaktar den läkare som skriver ut tabletterna, och ber om samtalskontakt med en legitimerad psykolog som kan hjälpa dig att hitta sätt att få in lite mer hopp och framtidstro i ditt sätt att tänka. Du är inte ensam om att ha svårt att be om hjälp. Det är många som tycker att man "sänker garden" och gör sig sårbar - säkert helt realistisk, eftersom man kanske har upplevd att man har öppnat sig utan att någon har förstått. Men det var då - nu är nu. Om du tar ansvar för ditt liv, och har som mål att få det du behöver för att komma loss i livet - då är det bara att köra. Du är 29 år, och din rädsla gör dig mycket yngre och mindre mogen. Tänk att du ska vara en 29-årig man när du börjar hantera ditt liv på allvar. Inte fem. Om du känner dig som fem år, blir det ju svårt att nå fram, göra sig förstådd och kanske ställa kritiska frågor. Det måste du vara 29 år för. Jag tror på dig! Du kan! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
