Hej! Det är så att jag har känt blandade känslor i snart en månad. Jag känner mig bland annat otroligt obeslutsam, ledsen och irriterad, äter inte som jag annars brukar, när jag skrattar så finns det alltid gråt efter skratten, jag gråter ofta och kan inte ta beslut jag har väldigt svårt för att ta steget och välja att fortsätta studera eller arbeta då jag studerar nu på universitet men kan ej bestämma mig för att hoppa av eller fortsätta studera. Tidigare brukade jag vara jätteaktiv o plugga direkt men nu skjuter jag upp på plugget ganska mycket jag var inte alls så! Jag känner en negativ energi och en otrolig press och ångest. Obeslutsamheten jagar mig och jag känner mig rädd, orolig och osäker för det mesta. Jag undrar hur mitt fall kan klassificeras?
Hej!
Du beskriver att du tidigare har varit en person som var aktiv och fullgjorde dina åtaganden, men sen en månad tillbaka har du känt en passivitet och lägre initiativförmåga. Du skriver inte hur gammal du är eller om du känner att studierna är svårare än du är rädd att du klarar av. Om du är i början av 20-årsåldern är det inte alls ovanligt att man upplever svängningar i lust och humör - det är svårt och läskigt att bli vuxen och möta de krav som kommer när man inte längre är skyddat av strukturen som finns i familjen, skolan eller den gamla kamratgruppen.
Jag tänker att du har börjat oroa dig för något - som hänt eller som ska hända - och att du numera oroar dig för de konsekvenser oron får. Det innebär att man får lite "meta-problem", ångest för att man känner ångest, deppig för att man är deppig, oroar sig för oro osv. Det gör ju att allt bara får mer fart och livet blir allt mer jobbigt.
Så mitt råd är att ta dig ut, rör på dig, hitta ett sätt att ta beslut som du håller dig till (kron och klave kan ju duga i många fall) och se för all del till att hålla din egen grundstruktur i vardagen. Gå upp i tid, ät tre mål om dagen, träffa dina vänner, lägg dig i tid osv.
Många unga - då tänker jag att du kanske är ung - har en låg tolerans mot negativa känslor, eftersom de är curlade av min generation föräldrar. Där har vi gjort din generation en björntjänst, och många som nu är unga vuxna får svårt att hantera motgångar, press och stress samt är kravkänsliga. Om du tror det stämmer på dig, kanske du kan förhålla dig till dina negativa och smärtsamma känslor som en del av livet och inte någon big deal? Jag har svårt att tro att någon skulle klassifiera ditt fall som något diagnostiserbart på det som du beskriver, annat än att det är tufft iblant att vara människa och det som tur är går upp och ned.
Tro inte att jag försöker minimera dina svårigheter, jag förstår att det är tufft att ha de känslorna och tankarna som du har. Men åtgärderna är att hålla struktur, inte "krismaximera" när du tänker på hur du mår och göra roliga saker.
Här kan du läsa mer om depression
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
