Jag har en 2½-åring hemma. Jag älskar barnet mer än nånting annat. Jag skulle göra allt för honom. Dom känslorna vet jag finns och de är starka.
Men det finns nånting som oroar mig. Jag går hemma hela dagarna pga ett handikapp och 15 timmar i veckan är han på förskolan. Jag saknar honom inte utan är tom ibland lite bekymrad över att han snart ska hämtas igen. När han väl är hemma kommer ofta min mamma hit och leker med honom. Egentligen vill jag nog ha honom för mig själv för det känns som det behövs, men så är det i alla fall. Mamma och han leker ända tills sambon kommer hem. Jag deltar lite grann bara i deras lek men sonen vill då inte ha med mig. Han är stormförtjust i sin mormor. Resten av tiden när han inte är på förskolan så är jag med honom och oftast är även min mamma eller min sambo med också. Anledningen till att min mamma är här så ofta beror på mitt handikapp. För att underlätta för mig, men det känns som det blir lite fel ibland. Jag går istället undan och gör ingenting särskilt. Är van vid det.
Redan efter förlossningen blev det konstigt. Svärfar dog efter bara ett par veckor efter förlossningen och familjen hamnade lite i en chock. jag förstår att de starka känslorna för mitt barn kom först när han var kanske runt året. Då hann de ifatt mig, men jag oroar mig över att jag inte känner det här starka behovet av att umgås med mitt barn. Jag vill leka med honom men är inte helt bekväm i det.
Är det en fråga om anknytningsproblem här eller vad tror du? Vad kan jag göra för att lösa problemet?
jag vill sakna min son och jag vill vilja leka med honom mer. På morgnarna känner jag ingen jättestark lust av att vara med mitt barn och när han vaknar på natten eller kvällen så vill jag nästan låtsas sova så sambon tar honom.
Jag har så dåligt samvete! Jag vill ju så gärna ge mitt älskade barn allt men nånting tar emot. Hjälp. :(
Såhär ska det väl inte vara?
Hej!
Det du så modigt beskriver här är något av det svåraste att prata om - att man inte känner så starkt som man tror man ska för sitt barn. Du beskriver att du har ett handikapp och att det hände svåra saker runt tiden då barnet föddes. Det är klart att svåra livshändelser påverkar sättet vi relaterar till andra, och ju mer beroende man är av en annan, destod viktigare är det att relationen fungerar. Därför är det bra att du tänker runt ditt sätt att knyta an till ditt barn, och gör något åt det - som att skriva till mig.
Mitt förslag är att du tar kontakt med din vårdcentral och i första hand pratar med din husläkare om dina tankar. Det finns specialister på BUP som jobbar med anknytning och små barn, som du eventuellt kan henvisas till. De kommer i så fall göra en utredning för att se om ni behöver stöd i detta eller inte.
Det är självklart viktigt för er båda att er relation fungerar och du som vuxen tar ansvar för relationen till ditt barn. Däremot är det lätt att man hamnar i en negativ spiral av negativa tankar om sitt sätt att hantera morsrollen, som igen kan göra att man undviker att vara med barnet, som igen skapar mer negativa tankar. Detta kan man behöva hjälp med att ta sig ur. Dock är det positivt att barnet har andra omsorgspersoner som kan täcka upp där du eventuellt har svårt.
Så börja med att berätta för din läkare hur du känner, ta situationen på allvar och agera dig ur det. Då kommer du känna att du gör mer positiva försök att komma till rätta med din relation till ditt barn, och därigenom må bättre. Det förtjänar både han och du!
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
