För några år sedan kröp något panikångest-liknande på mig. Jag kände en klar panikångest. Var hos vårdcentral några omgångar. Jag blev sjukskriven nån vecka och blev medicinerad med ssri preparat och även xanor. Alltså först xanor för läkarn ville se om jag svarade på det och det gjorde jag. Men xanor behandlingen var kortvarig ca 1 vecka. sen ssri sk "lyckopiller". Men jag kände att den medicinen inte gav någonting, så jag slutade självmant utan läkarens vetskap. Jag gick tillbaka och försökte leva så normalt som möjligt, men med samma problem. Känner ofta en rädsla eller panik. I vissa sociala situationer blir jag helt skakis, svettig och får hjärtklappning. Men känner ingen direkt flyktkänsla blir bara konstigt skakis. Jag vet vad panik och allt det innebär eftersom jag ett tag senare gick till vårdcentralen igen och fick då gå på cipralex och en kbt behandling på ca 14 besök med diverse uppgifter och allt. Men ingenting gav mig något, medicinen gav mig bara biverkningar. Gick på dem i några månader, helt i onödan. Slutade med medicinen för jag blev trött på det. Återigen levde jag vidare med alla jobbigheter med den sociala biten. Detta tills jag åter gick till vårdcentralen och berättade allt, de tog blodprover i massor och utredde en massa. De hittade inte några fysiska fel. Jag frågade varför Xanor funkar så himla bra på mig, men fick inget bra svar. Hon skrev ut några till mig som jag sparat till jobbiga situationer. Som förra veckan gick jag på ett möte då tog jag 1 tablett Alprazolam 0,5mg och en halv sådan på eftermiddagen. Jag mådde jättebra! Och det konstiga är att detta höll i sig i 3 dagar! Vad är det för fel i mitt huvud? Som person kan jag säga att jag är 30 år och är levnadsglad, social och verkligen inte deprimerad eller något sådant! Vill verkligen vara ute och göra saker bland folk och vara i centrum. men det funkar inte, jag blir helt skakis och okontrollerad och det går inte över under den tiden man utsätts som en sk panikattack! Vad är felet, måste vara något i xanoren/alprazolamen som saknas eller inte stimuleras i hjärnan som normalt! Lång fråga men svår att svara på kanske?
Hej! Det är ju inte så enkelt att ta reda på vad som är grundproblem och vad som är så kallad sekundärproblem när man har symtom som du. Om du är hjälpt av medicin, är ju det strålande! Då vet du att du har en bakdörr om du skulle komma i en för pressande situation. Panikångest är ofta ångest för känslor - man är rädd att man ska bli rädd, rädd att man ska känna obehag, rädd att man ska tappa kontrollen. Om du känner en viss kroppslig sensation, går det blixtsnabbt till hjärnan som en farosignal och din fysiologi kopplar på full beredskap. Du känner det vi kallar panikångest. Om du har gått 14 gångar i KBT har du sannolikt gått genom alla dessa steg, även försökt hitta orsaken till att du har utvecklat en så snabb respons på kroppsliga sensationer. Alla människor har ett reaktionssystem som bygger på att man utsätts för ett stimuli och sen kommer en respons. Mellan stimuli och respons har vi i bästa fall lite tid att reflektera, så att vi kan aktivera exempelvis impulskontroll och hindra överreaktioner på olika saker. Om man har utvecklat en överdriven oro/rädsla/ångest för ett visst stimuli, har man ytterst lite tid mellan stimuli och respons - och hinner inte reflektera och dimensionera reaktionen efter situationen. Jämför med en fobi för exempelvis spindlar. Synen av något som kryper framkallar en extrem ångestreaktion - krypet är stimuli och ångest är respons. Om man hinner tänka, ser man kanske att det enbart är en dammråtta - och responsen mattas av. Om man har helt automatiserat responsen på kryp, får man fullt ångestpåslag, springer ut och har inte kollat om det verkligen är en spindel eller en dammråtta. Det är inte så enkelt att reda ut på egen hand vad som är stimuli för panikångest, eftersom det är så automatiserad. Men om du går genom ditt liv och ser efter möjliga triggers, kanske kollar bakåt i tiden om du kan hitta någon förklaring, så får du leka detektiv och se om du kan slutleda dig fram till svaret. I många fall är det som jag sa, en rädsla för rädsla - och kroppsliga sensationer som exempelvis sug i magen, hjärtat slår lite hårdare, anspänning i musklerna, kan vara nog för att få full ångestrespons utan att du ser ett tydligt förlopp. Min första hypotes skulle vara en panikångest med inslag av social fobi - och att dina ångestresponser är så automatiserade att du inte hinner reflektera. I så fall behöver du arbeta med desensibilitering så att du inte är lika känslig för ångestresponser, och jag tänker att det är just det som medicinen gör för dig. Den mattar av din hjärnas ångestaktivitet. Det är ju bra på kort sikt, men på längre sikt gör tabletterna dig mer osäker och mer beroende av medicin för att fungera. Fundera på detta, och återkom gärna om du känner att du vill diskutera frågan vidare. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
