Jag är 19 år gammal och bor sedan 2 månader i Spanien. Jag är precis klar med en språkkurs med en jättetrevlig klass där jag fått många vänner, men har nu sedan 1 vecka börjat jobba i stället, fyra dagar i veckan, klockan 9-18. Min partner är hemma i Sverige och har precis börjat plugga, det vill säga festar dygnet runt och har nästan ingen tid över alls.
På grund av mina arbetstider har jag nästan ingen tid alls att träffa mina gamla kompisar från kursen. Jag vaknar, jobbar, går hem, lagar middag som jag förtär ensam vid köksbordet och går sedan och lägger mig. jag har aldrig levt detta "vuxenliv" förut och förstår att jag är naiv som trott att det ska vara roligare. Men jag tror att jag är lite för ledsen för att det ska räknas som normalt. Denna vecka har jag gråtit minst 1 gång varje dag.
Det är så konstigt, för under de dagar som gått har jag, när jag gått hem från jobbet, varit sprudlande lycklig, men när jag kommit hem och funnit mig själv ensam börjat gråta floder. Antingen då, eller när jag går och lägger mig. Har gråtit mig till sömns varje natt.
Igår tog jag mod till mig och började fråga runt bland människor i staden efter sporter eller volontärarbete för att sysselsätta mig. Just nu känns det som det enda jag gör är att gå runt hemma, lyssna på deppig (men bra) musik och gråta. Det känns som jag förstör min partners liv också, eftersom jag har järnkoll på varenda bild som dyker upp på facebook och varenda minut som går innan hen besvarar mina sms. Jag hatar mig själv på grund av detta och inser också hur patetisk jag är som är så beroende av henom.
Vad ska jag göra? Kan det vara så att den här staden inte är rätt för mig, eller är det normalt att känna såhär när man flyttar hemifrån för första gången? Ska jag försöka fylla min tid med fritidsaktiviteter och träning?
Hej!
Det låter som du har valt många förändringar i livet på en gång. Flytta hemifrån, till ett annat land, lämna partner och nu senast - sluta en kurs och börja jobba. Det är inte konstigt att du är sliten! Jag tycker du ska vara lite snäll mot dig själv, låta dig vara lite ledsen och matt - men samtidigt kanske vara mer social med dina nya vänner från kursen.
Många blir rädd för sina känslor, och försöker fylla på med aktiviteter för att slippa känna det jobbiga. Det brukar inte vara en bra idé. Att bli vuxen är - förutan allt ansvar - även att få ett mer moget förhållningssätt till sina känslor. Iblant är det svårt, jobbigt och ledsamt. Det är så livet är.
Du har gjort val som gör att ditt liv bjuder på lite för många utmaningar på en gång. Det är helt ok, men det kostar.
Lycka till!
Hälsningar
/Anne
