Jag är 16 år och har aldrig haft ett självförtroende på topp men under de senaste året upplever jag att det har blivit värre. Jag spenderar flera timmar om dagarna åt att hitta fel och brister hos mig själv. Vissa dagar går jag inte ens utanför dörren pga att jag tycker jag ser så hemsk ut. Det har gått så långt att jag inte längre kan göra saker som tidigare eller umgås som vanligt med mina vänner. Min besatthet kring mitt utseende tar upp större delen av mitt liv. Jag mår jättedåligt över det här. Kan det vara så att jag har drabbats av bdd?
Hej! Du undrar om du har Body Dysmorphic Disorder - en störning som gör att man betraktar sin kropp extremt negativt och förstorar upp eventuella problem. Du är 16 år, och de flesta tonåringar är självkritiska och tror att "alla" tycker något dåligt om just dom. Detta är en del av den naturliga utvecklingen, och betyder att man är helt normal. Under tonåren börjar man förstå att andra tänker något om en, utan att man själv kan styra vad folk tänker. Det är en stor upptäckt, och mycket skrämmande. Då är det lätt att man börjar fokusera mycket på just det man blir rädd för, nämligen att andra tycker något dåligt om en. Om man fokuserar på det, försöker man hitta orsaker till varför folk är (i ens fantasi) negativa, och man kan då hitta förklaringar som att man har för stor näsa, för liten mun, för lång, kort eller något annat som på något sätt avviker från det man anser är "normalt". När man väl har hittat "förklaringen", börjar man dölja eller förminska den svagheten - och snart handlar allt om att ingen får se att jag har en leverfläck på hakan exempelvis. Detta tar över mer och mer, och snart är känsligheten för detta så stor att det tar upp större delar av livet, precis som du beskriver. Om du har BDD eller inte kan jag inte bedöma. Det kan vi inte avgöra här i frågetjänsten. Men jag kan peka på hur uppkomsten och vidmakthållandet av din negativa självbild ställer till det för dig - och vad du kan göra för att motverka det! Du behöver skriva ned på ett papper vad du tycker illa om med ditt utseende. Sen graderar du din ångest runt varje punkt på en skala från 0-10. Sortera allt i fallande skala, där det du tycker är mest ångestfylld kommer först och det minst ångestfyllde sist. Sätt ett sträck vid punkt som har ångest på 4. Allt under kan du hantera själv, allt över 4 behöver du arbeta systematiskt med. Sen börjar du med det som ligger närmast över sträcket. Ifrågasätt din uppfattning. Är det verkligen så illa som du tror? Fråga någon du har förtroende för om du har rätt i din upplevelse. Mamma, kanske? Sen måste du sluta undvika att visa just det "problemområdet", i små-små steg som känns helt ok tills du känner att du inte har särskilt mycket ångest runt den punkten längre. Då går du till nästa - och så vidare. Om du klarar detta själv, eller med en närstående som stöd är det bra. Annars finns det god hjälp att få hos legitimerade psykologer med KBT-inriktning. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
