Jag skrev för någon vecka sedan och berättade om min syster som dog i cancer vid 6,5 års ålder och att jag har problem med sköldkörteln. Jag vill bara kommentera att jag fick hjälp när hon dog med någon slags terapi, men jag gick nog inte så många gånger för att det kändes inte som jag. Mina föräldrar är väldigt hjälpsamma och vill hjälpa mig för de ser att jag inte mår bra, samma sak mina kompisar. Det är jag som inte vill ta emot deras stöd och hjälp. Jag tror jag är rädd för att öppna mig och sedan vill jag inte belasta dem. Jag vill inte att mina föräldrar ska oroa sig och det har redan varit tillräckligt jobbigt en gång. Jag är väldigt anti sjukdomar, jag skulle inte söka hjälp förrän jag låg på dödsbädden, för det är först då jag anser att man är sjuk. Men tack så mycket för dina kommentarer. Det känns bra att du ändå förstår mig, för det är inte många som gör. Jag undrar bara vad som är rätt, ska man söka kurator, psykolog eller vad är det för skillnad på det? Jag har ringt och pratat med psykiatrin och fått en tid, men jag funderar på om det är fel avdelning. Måste man skära sig och liknande, vara extrem för att gå dit? Vad tycker du? Räcker det med vanlig kurator? Vill verkligen få riktig hjälp denna gång.
Hej igen! När man upplever svåra saker som barn, är det otroligt vanligt att man stänger saker inom sig för att inte belasta sina föräldrar. Man är så rädd om den stabilitet man har, att man vill inte orsaka att den svajar - så man "skyddar" sina föräldrar mot sina egna tankar och känslor. Tyvärr är det ju även så att föräldrar som förlorar ett barn ofta har så nog med sin egen sorg att de inte riktigt förmår att se det kvarvarande barnets sorg. Genom att verka ok spelar man med i det spelet, och kapslar in problemen inom sig - men det håller ju inte i längden. Jag kan lova dig att din oro för dina föräldrar är överdriven. De vill absolut mycket hellre veta hur det är med dig, än att se och märka dina "icke-verbala" signaler om att det inte står rätt till. Jag skulle rekommendera dig att prata öppet med dom om din systers sjukdom och död, om din upplevelse av det - och hur detta påverkar dig idag. Ni skulle alla tre må bra av det - säkert! Det är jobbigt att prata om, alla skulle säkert även gråta - men det kommer även att vara skönt och föra er närmre varandra. Du kan ju börja med att visa dom dina frågor till mig och mina svar..? Jag förstår att du är rädd för sjukvård. När man upplever så svåra saker som en tvillings sjukdom och död som barn, förknippas självklart sjukvård med död och elände. Men det är ju också för att du inte har så många andra erfarenheter av sjukvården. Om du fick egna positiva erfarenheter av läkare osv skulle rädslan mattas av. Om du vet detta inom dig, kanske det hjälper lite? Ok, nu till frågan om hjälp för dig. Om du är under 18 år ska du ringa BUP. Barn- och Ungdomspsykiatrin har specialister som arbetar just med barn och unga och kan deras mentala och känslomässiga förutsättningar - vilket är viktigt! Gå inte till någon kurator, psykolog eller terapeut som inte har uttryckligen barnerfarenhet och -kompetens! Det finns en djungel av "terapier" på marknaden, och det är lätt att gå vilse. Men om du ringer BUP får du garanterat professionell specialisthjälp. De som kommer till BUP är absolut unga som skär sig, men även unga med problem med sina föräldrar, kompisar, olika ångestsjukdomar, skolrelaterade problem...ja, hela skalan. Du ska även veta att om du träffar en person på BUP som du inte tycker att du får förtroende för, kan du be om att få byta. Dina föräldrar kan hjälpa dig om det känns svårt. En kurator är en person som har en utbildning i frågor som gäller patientsäkerhet, vart man kan vända sig i samhället, hur olika stödåtgärder ser ut - men även viss utbildning i individuell psykologi. Många kuratorer vidareutbildar sig så de kan arbeta med individuell behandling av människor - men de är inte psykologer eller psykoterapeuter om inte de har en längre utbildning och legitimation från Socialstyrelsen. Det betyder inte att de inte är bra - många är jättebra med ett stort och genuint intresse för att hjälpa andra. Om man är legitimerad psykolog och psykoterapeut har man en stor utbildning i ryggen, och är godkänt behandlare av en myndighet. Det är en säkerhet för dig, som en kvalitetsstämpel. Jag tycker du ska gå till den tid du har fått och pröva. Du har ansvar för ditt liv, och det är ansvarstagande att verkligen få saker och ting på plats känslomässigt så att du kan utvecklas och leva ett roligt, intressant och spännande liv. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
