Min mamma började dricka när jag var cirka 11 år och jag är nu dryga 40. När jag var 19 och gravid med mitt första barn ringde hon ibland på fyllan och var ledsen. När vi kom dit satt hon vid bordet med en massa tabletter och hotade att ta livet av sig. För 20 år sen träffade hon en kille och supandet blev värre. För 12 år sen dog min lillebror i en trafikolycka och då gick det verkligen utför. Jag var höggravid med mitt fjärde barn när detta hände och när det var dags för förlossning skulle hon vara barnvakt åt de tre andra barnen på 6, 9 och 10 år. Förlossningen satte inte igång som den skulle så vi fick åka hem över natten med uppmaningen att komma in direkt om tecken på infektion uppstod. Min exman och jag hämtade hem barnen och när jag såg min mamma blev jag så ledsen och besviken. Hon var riktigt, riktigt full. Vi hade ingen annan barnvakt och talade om för henne att vi kunde vara tvungna att vända tillbaka och att vi alltså kunde höra av oss igen precis när som helst. Nu hände ingenting när vi var hemma som tur var för jag fick höra senare av henne att hon och hennes sambo gick till ett par grannar och fortsatte supa och att hon hade glömt sin mobil hemma. Jag har försökt prata med henne om det här till och från men hon byter samtalsämne, jag får ingen kontakt med henne. Hon ringer oftast när hon är drucken och sluddrar en massa strunt. Jag hör direkt på henne när hon druckit men hon nekar. Hon dricker inte! Spriten verkar viktigare för henne än hennes barns jämna födelsedagar eller barnbarnens studenter, hon kan aldrig vara kvar utan måste hem och pimpla. Hon fick för 3 år sen en stroke, en lindrig sådan som tur var men det har inte fått henne att sluta. Inte heller nu när hon fått högt blodtryck sen några månader tillbaka. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne, hon erkänner det inte för sig själv. En alkis är för henne en dålig människa som sitter full på en parkbänk och sån är ju inte hon, hon vill att det ska verka så fint utåt. Det har hänt så mycket mer men det kan jag inte skriva om här men jag hatar det här. Det har förstört så mycket för mig i mitt liv också med bland annat personliga påhopp.
Hej Sussie, Tack för din fråga. Det låter som att alkoholen har förstört mycket både för dig och din mamma. Jag känner med dig. Utifrån din beskrivning verkar det inte vara bättre än att din mamma är alkoholist. Vår defintion av en alkoholist är, en person som fortsätter att dricka trots upprepade negativa konsekvenser. Enligt den definitionen skulle jag säga att din mamma är alkoholist. Du nämner ju ett flertal negativa konsekvenser såsom att hon prioriterar alkoholen framför sina barn och barnbarn samt det höga blodtrycket. Jag förstår att du gärna vill hjälpa din mamma. Att hjälpa någon som egentligen inte vill ha hjälp och som saknar sjukdomsinsikt är inte lätt. Det enda som du egentligen kan göra att berätta för din mor att det finns hjälp att få och att du kan hjälpa henne att komma i kontakt med hjälpen. Exempelvis har Nämndemansgården behandling både i öppen- och i internatform. I det här sammanhanget är det viktigt att nämna att det är viktigt att du värnar om dig själv, dvs sätter upp tydliga gränser för vad du kan acceptera från din mamma. Lycka till Anna Lundin
