Känner mig fånig som måste ställa en sådan här fråga. Man borde veta själv. Innerst inne är jag livrädd för döden och skulle inte vilja förstöra livet för mina nära och kära genom att dö på ett sätt som skulle kunna ge skuldkänslor. Men samtidigt tänker jag ofta på hur skönt det skulle vara om allt bara tog slut. Jag kan titta på tåget och tänka på hur enkelt det skulle vara att bara hoppa framför. Sedan tänker jag på effekten det skulle ha på släkt, vänner och vittnen och tanken är över. Jag har alltid sett dessa tankar som morbida fantasier som aldrig kommer att verkställas. Men för två dagar sedan varade tankarna något längre. Tog en boxnings-linda och virade kring halsen tills jag inte kunde andas längre. Tog dock av den långt innan läget blev kritiskt, men bara för att skriva ett självmordsbrev. När brevet var färdigt kände jag mig bara dum. Kan fortfarande inte till fullo följa hur jag tänkte vare sig när jag skrev brevet eller ströp mig själv. Försöker jag bevisa att jag inte vill dö genom påbörjade (som tur är patetiska) försök? Jag var aldrig i någon fara och är inte heller säker på om det ens är möjligt att strypa sig själv ens med en flera meter lång handlinda.
Hej! Du leker med döden, och det är en farlig lek. Jag vet inte hur gammal du är, men om du är ung är det mycket farligare än om du är lite äldre. Unga är impulsiva och starka, med sämre förmåga att bedöma konsekvenser - med ofta förödande resultat. Ofta när man tänker att det skulle vara skönt om allt tog slut, är det för att man har en obalans mellan utmaningar och synen på sin förmåga att klara utmaningarna. Detta är subjektivt, det vill säga att det inte går att jämföra utmaningar eller förmågor med andra. Dock gör man ofta det, man tittar på jämnåriga och tycker alla andra har det så enkelt - och man själv har mycket svårare utmaningar. Så kan det ju faktiskt vara, vissa upplever mycket skit och andra inte, men man samlar faktiskt även på sig förmågor att hantera svårigheter i takt med att svårigheterna kommer. Det gör ju inte de som glider på sk räkmackor... Ta kontakt med en psykolog som kan ta två-tre samtal med dig för att diskutera din hantering av dina tankar om döden och livet. Jag tror du har stora resurser som du kan använda mer framåtsyftande än att skriva självmordsbrev och vira boxningslidor runt halsen. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
