Jag är en kvinna på 50+ som nog i alla år känt av lite ångest, men inte riktigt förstått vad det är. Jag har kämpat på, prövat olika självbehandlingsmetoder som yoga, avslappningsövningar, ljudböcker osv. Jag är utåt en väldigt lugn och saklig person, jag döljer mina inre känslor mycket väl tror jag, och tidvis mår jag också riktigt bra, men nu har det hänt flera saker i mitt liv som gör att jag tycker det blivit värre. Jag har nyligen separerat, jag trivs inte med miljön på min arbetsplats (byte till kontorlandskapfrån eget rum för 6 mån sen).
Jag har problem med sömnen, vaknar tidigt och har jag fått sova gott en natt så föjs den åt av en natt med mkt lite sömn. Allra minsta orosmoment gör att jag känner att kroppen går upp i varv och jag får svårt att slappna av.
Sen har jag som en lätt "klump" /tryck i bröstet, som jag antar heter "ångest", jag känner mig lite spänd/rastlös fast jag ser lugn ut som en filbunke. Jag har ofta magproblem (IBS), klåda och liknande.
Vad finns mer att göra? Ska jag söka läkare eller finns det något annat jag kan pröva själv? Jag är rädd att bli beroende av mediciner, men det kanske är det jag behöver?
Hej!
Det är vissa saker i din berättelse som sticker ut, att du döljer dina känslor och att det har varit mycket förändringar för dig på sistonde. Ångest är ju en oro för framtiden, att man inte ska klara sig, fixa kraven som ställs av andra och sig själv, en generell känsla av att man inte är bra nog osv. Nu när du är 50+ vet du att du klarar dig, du vet att du klarar krav och du vet att du faktiskt är bra nog - och de som inte tycker det, kan dra åt skogen. Det är ju en mogenhetssak att komma dit, och jag tänker att du på många sätt är så mogen att du har självdistans. Men det betyder inte att man kan ha ångest.
Din ångest tänker jag är i huvudsak gammal vana. Din kropp har en ångestberedskap som är hög efter år av påslag. Så minsta lilla grej sätter i gång ditt system, och du känner klumpen i magen och trycket i bröstet. Ifrågasätt vad din ångest har för funktion historiskt för dig, och nu. Ett förslag kan ju vara att din oro och ångest skulle berätta för dig att du levde i en relation som inte var bra för dig. Du tryckte bort de tankarna av rädsla för separation, och därmed kunde du fortsätta i relationen. Detta är bara ett exempel, behöver inte stämma på dig och din relation som du nu är ute ur. Det kan vara relationer med mamma, pappa, syskon, släkt, vänner, kolleger... Men allt kokar ned till din relation till dig själv.
Att du döljer dina känslor är inte bra för din relation till dig själv. Du behöver respektera dina reaktioner, tankar och behov. När du gör det, förvänter du även att andra i din omgivning ska göra det, och du får en bättre dynamik i livet. Då får du ett inre liv som bättre stämmer med det yttre - alltså att du är en mogen kvinna på alla sätt.
Om man inte respekterar sig själv, får man svårare att hantera livets motgångar. Separation är en förlust, gå från eget kontor till landskap är en förlust. Det behöver man helt naturligtvis kraft att hantera. Det kan låta litet att förlora sitt kontor, men det anser inte jag att är en liten grej. Kontrollen över det egna utrymmet är viktigt. Det är även individuellt hur man reagerar på en sånn sak. Du reagerar kanske lite större, men det är helt ok.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne
