Jag är lite orolig för att ett barn till mina kompisar inte verkar utvecklas i vanlig takt. Då det har varit en del problem med näringsintag så följs barnet noga av barnklinik, så jag har tänkt att barnläkarna säkert tar ansvar för att ge föräldrarna den information som behövs. Nu har det ordnat sig med födointaget, den lille killen ökar i vikt som han ska. Föräldrarna är väldigt lättade. Mamman säger att hon inte alls är orolig längre. Vilket jag faktiskt tycker är konstigt. Jag kan inte förstå att barnläkare inte har påtalat att deras barn är sen i utvecklingen. Eller är det jag som har fel när det gäller vad som är sent? Nyligen umgicks jag nästan en hel dag med familjen och tog hand om bebisen under längre stunder. Jag blev väldigt konfunderad. Han är nio månader. Jag tycker inte riktigt att man får ögonkontakt med honom och han ger inget svarsleende. Han jollrar inte. Om man försöker med sådana där upprepningslekar som barn i den åldern brukar älska ("nu kommer jag och tar dig" eller gömma ansiktet i handen eller "tittut") får man absolut ingen reaktion. Han kan inte vända sig från rygg till sida. Kan inte sitta själv (sitter med stöd). Förflyttar sig inte. Han griper efter det som finns precis framför honom, men lite slumpmässigt och utforskar inte saker i omgivningen, bankar eller kastar inte sakerna. Nu funderar jag på hur jag ska göra. Jag tänker att jag kanske ska låta föräldrarna få pusta ut efter den långa kampen som har varit med näringsintaget, och så får barnläkarna påtala avvikelser ifall det finns behov. Som vän kan jag ju finnas där och stötta ifall de får besked som är svåra att hantera. Men ibland tänker jag: hur kommer föräldrarna att uppleva att jag har sett saker som jag inte har talat om för dem? Kommer de att uppleva sig svikna av mig? Detta är förstås omöjligt att veta. Men jag skulle vara tacksam om jag kunde få lite tankar om detta.
Hej! Jag förstår att du är orolig om en niomånaders bebis inte verkar riktigt kontaktbar och har problem att förflytta sig. Har dina vänner kontakt med en barnläkare eller BVC? Det brukar ju vara så att barnläkare och BVC har duktigt folk som uppmärksammar det mesta av avvikelser som behöver åtgärd, men det kan ju självklart även hända det som inte får hända. Har du egna barn? Om du har det, jämför du säkert med dom och ser avvikelser hos detta barnet. Det är inte ofta man blir så orolig som du är helt utan orsak. Jag tycker att du ska vara öppen och tydlig med det du ser hos barnet, men berätta det på ett omsorgsfullt och odramatiskt sätt. Ställa frågor hellre än påstå, lyssna hellre än föreläsa. Det kan vara att dina vänner själv har sätt det samma som du, och att läkaren anser att beteendeavvikelserna har med näringsproblemen att göra och vill lösa sig efterhand. Då har ni åtminstone pratat om saken, så spänningen släpper. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
