Jag har inte orkat gå till jobbet på ett par dagar nu, och tycker att allt är jobbigt. Är jag deprimerad? Allt började för ca 2 år sen på vårkanten, jag var trött och tycktes inte ha nån energi. Jag gick till husläkaren, och de gjorde allergitester och odlingar och konstaterade att jag är fysiskt frisk. Sedan dess har det gått upp och ner, med betoning på ner. Jag bytte jobb förra sommaren och min yrkeskarriär har eskalerat. För 6 år sedan var jag lärling idag är jag förman och omtyckt och respekterad. Privat är en helt annan historia, jag är fullkomligt inkompetent till att behålla någon form av relationer, jag har inga vänner och jag har inte haft en romantisk relation på 10 år. Jag är likgiltig till andras problem och jag tar hellre avstånd än kontakt, det känns som jag håller på att försvinna. Tanken på att avsluta det hela har dykt upp ibland men jag är uppfostrad med att det är fegt att ta sitt liv och jag är inte feg (jag skulle aldrig göra det). Jag har ingen hänsyn till om jag skulle skada mig i en situation, smärta känns inte! Jag gömmer mig i filmer och tv-spel. Vad ska jag göra? Jag känner mig så ensam ibland.
Hej! Problem har en tendens att starta av en orsak, och fortsätta av en annan. I ditt fall verkade det starta för två år sen, då du inte fick någon riktig förklaring på att du kände dig trött och slapp. Oro för den fysiska hälsan är en tung börda att bära. Det är inte alltid så uttalad att man är orolig, det ligger mer som en molande orostanke som nöter på energin inifrån. På jobbet går det bra, du har gjort karriär och verkar stolt av dina framgånger. Toppen! Men privat får du det inte riktigt att fungera. Orostankar är mycket vad jag kallar ett överskottsfenomen - de kommer när man har tid att ha dom. När du är på jobbet är du fullt upptagen av att göra bra ifrån dig, och då fungerar allt strålande. När du kommer hem, får du mer tid - och då blir det inte lika roligt. De sanningar du har om din privata livssituation bidrar inte till succe precis. "Fullkomligt inkompetent til att behålla någon form av relationer". Jaja?! Hur kommer det sig att du är omtyckt på jobbet, då? Hm... Kan detta vara en tankevurpa? Inga vänner, säger du? Inte att undra på, om du tycker du är socialt inkompetent. Hur kul är du att vara med då på en skala? Likgiltig till andras problem? Det går inte ihop med att vara en god vän. Om du vill ha goda vänner, var en god vän. Bra relationer är en konsekvens av beteenden, inte något som kommer "på posten". Du behöver ifrågasätta dina "sanningar" om dig själv och dina sociala beteenden - och bygga strategier som fungerar på lång sikt, inte bara kort. Att sitta hemma och ha negativa tankar om dina sociala förmågor - och som konsekvens undvika alla formar för social interaktion - är tryggt på kort sikt. På kort sikt fungerar det. Det är därför du gör det. Men på lång sikt är det rena katastrofen - och det börjar du märka av nu. Så sluta gömma dig i filmer och tvspel, ta kontakter, gå ut, hjälp andra. Att leva som du gör privat, ökar din självcentrering - och det min vän är ditt stora problem. Detta är otroligt vanligt, och särskilt när det börjar med en ouppklarat hälsoproblematik - vilket gör att man börjar känna efter inåt mer och mer. Så nu är det vår! Ut och promenera, fika och träffa folk. Små steg varje dag gör dig mer socialt kompetent för varje dag. Det är tufft, men inte tuffare än du har det nu. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
