Hyperventilering
En medveten eller omedveten spänning i kroppen är ofta orsaken till hyperventilering, det vill säga anfall där du andas för snabbt och för djupt.
Vad är hyperventilering?
Direkt översatt betyder hyperventilering överandning, det vill säga att man andas för mycket. I de flesta fall av hyperventilering andas man både för snabbt och samtidigt onödigt djupt.
Hyperventilering förekommer oftast som anfall. Anfallen kan i vissa fall utvecklas mycket snabbt, men ofta byggs de upp gradvis under en tid.
Under det första anfallet av hyperventilering är personen det gäller så gott som aldrig medveten om att han eller hon hyperventilerar, medan det ofta framgår tydligt för omgivningen.
Vad är det som händer?
I lungorna pågår det livsviktiga upptaget av O2 (syre) till de röda blodkropparna, samtidigt som kroppen gör sig av med avfallsprodukten CO2 (koldioxid).
Vid överandning andas du in mer O2 än du behöver samtidigt som du gör dig av med mer CO2 än normalt. Det ökade innehållet av O2 gör ingen skada, och du märker heller inte av det. En minskad CO2-mängd leder däremot till viktiga förändringar i blodets surhetsgrad (pH-värde), vilket är orsaken till de fysiska symtom som följer av hyperventilering.
Det typiska anfallet
Anfallet inleds med att personen gradvis och omärkligt börjar att andas snabbare. Det börjar oftast som en upplevelse av andnöd som leder till allt snabbare och djupare andning. Efter en stund, från några minuter till timmar beroende på graden av överandning, börjar de fysiska symtom som följer av det ökade pH-värdet i blodet att dyka upp. Det börjar ofta med stickningar i fingrar, örsnibbar, kinder eller läppar. Efter hand kan du uppleva domningar i mun eller tunga som gör det svårt att prata. Du blir yr i huvudet, och allt eftersom anfallet forsätter infinner sig en känsla av att du är på väg att svimma. Stickningarna i fingrarna kan utveckla sig till krampliknande sammandragningar i händer och fingrar.
Symtomen upplevs som skrämmande och många som har upplevt detta berättar att det känns som att de håller på att kvävas och/eller att de ska svimma. Detta gör att överandningen ökar och förvärrar tillståndet ytterligare. Om anfallet fortsätter under lång tid kan det i sällsynta fall leda till svimning.
Vid svimning minskar andningsfrekvensen och O2– CO2 balansen återställs och pH-värdet i blodet normaliseras. Den avsvimmade vaknar då snabbt upp – och börjar i regel att hyperventilera på nytt.
HAR DU KOLL PÅ PATIENTLAGEN? Lär dig mer om vårdens skyldigheter gentemot dig som patient och anhörig!
Orsak
Orsaken till hyperventilering är ett medvetet eller omedvetet spänningstillstånd i kroppen. Typiskt kan anfallet dyka upp hos personer som har levt under stress och påfrestningar. Risken kan öka vid sömnbrist. Alkohol eller andra berusningsmedel ökar risken för att utveckla hyperventilering.
Tillståndet betraktas inte som en psykisk sjukdom, men är ett tecken på underliggande spänningstillstånd, eventuellt ångestbesvär.
Behandling
Behandling av det akuta anfallet
Vid de första anfallen är personen i regel inte medveten om vad som händer. I det läget är det viktigt att lugna vederbörande och förklara att han eller hon överandas. Försök att få personen att slappna av och andas lugnt – ge instruktioner om att andas med magen.
De som har upplevt detta förut och känner igen anfallet kan ofta stoppa det själva genom att tvinga sig att andas lugnt även om de upplever lufthunger och egentligen vill dra djupt efter andan.
Om anfallet inte går över trots att personen lugnas, försök då att få vederbörande att andas ut och in i en påse som hålls löst framför munnen. Därmed återandas en del av den CO2 som andats ut, pH-värdet i blodet återupprättas och symtomen försvinner snabbt. Att andas i en påse kan i sig vara obehagligt så påsen måste introduceras varsamt.
Det är viktigt att vara medveten om att anfallen är helt ofarliga!
Behandling vid upprepade anfall
Återkommande anfall trots ovannämnda åtgärder är i regel ett uttryck för ett mer långvarigt ångest- eller spänningstillstånd. I dessa fall finns ofta ett behov av professionell hjälp från läkare, psykolog eller psykiater.