Fråga: Vredesutbrott.....deprimerad?

Hej! Jag är orolig för min man, (drygt 40 år) och vår familj. Jag anar att han uppvisar tecken på depression. Han är mkt överviktig, äter seloken pga hjärtflimmer för några år sedan. Stressig över mycket att göra på jobbet, stressig när någon från jobbet ringer nu på semestern för att fråga nåt. Han slöar i TV-soffan, slötittar på kabelkanaler, spelar TV-spel. Överanstränger sig inte i hemmet m skötsel o dyl, men det gör inte jag heller. Han får vredesutbrott över t ex oordningen i kylen, att han minsann får göra allt jobb hemma, ordna med ved, skotta snö, byta däck, "ska jag måsta sköta tvätten också"? OK vi har inte pedantiskt hemma, men det sstör inte mig så mycket. Vi heltidsjobbar båda två och har förenings/politiska engagemang och det är klart att ibland får vissa saker stå tillbaka. Blir arg på mig, och det får jag kanske stå ut med, men värst är när han blir arg på våra flickor, 9-14 år. Ibland får vi övriga "tassa på tå" och t ex inte föra vissa saker på tal för då är det risk att pappa blir arg, vilket jag vill undvika. Kan sätta sig på kvällen och dricka 4 glas vin, ensam, inte till maten ens. Han säger "Allt jag gör är fel". "Jag får göra allt". Om jag någon gång vill göra något med en väninna så kan han säga, OK far du. Du far ju hellre på konsert /shoppar med henne än med mig. Och när jag då senast stannade hemma med honom, för att visa att det inte hade med att jag inte prioriterar honom, då var inte det heller bra. Då käönde han sig anklagad för att han sumpat mina planer. Han har dåligt självförtroende. "Du skulle ha det bättre utan mig". Han har någon gång pratat om självmord, elller rättare sagt i en het diskussion låtsats hålla en pistol mot huvet o trycka av. Dunkar argt huvudet i dörrposten ibland för att betona att han är "dum dum dum". Barnen såg. Pratade om att han skulle behöva raka sig men elmaskinen är trasig. Jag sa att jag har engångshyvlar då sa han "kanske jag skulle vässa rakkniven" och så drog han några symboliska raktag på hakan, och sen ett snitt, liksom på halsen, för att visa självmord. Ja kanske det är så här att ha familj, sa han. Att man alltid kommer i sista hand. Jag har ett aktivt jobb och det går bra för mig, men det vågar jag inte glädjas åt, för han gläds inte med mig i min karriär. Jag reser en del i jobbet och han är otroligt svartsjuk. Jag har t o m "varit tvungen" att välja bort en del konferensåtaganden pga honom. I och för sig mina egna beslut, men för att inte "reta" honom i onödan. Det är som ett varannandagsliv. Ena stunden helt ok, för att mitt i allt brusa upp och skrikatill mig eller flickorna över något. Ibland när man hör hans steg i trappen lyssnar jag efter om det är "stamp stamp" och arga steg, eller lugna. Typ en väntan: få nu se vad som kommer. Jag är orolig för honom, men också för barnen. Han sparar inte utbrotten och mindervärdestankarna tills vi är ensamma, ibland är barnen närvarande. Tonårstjejen låter det "rinna av sig" och visar inte utåt, medan den yngre ofta är kinkig, gråter. Gråt och gnäll "tål" han inte. Han sa själv en kväll att "jag mår så j***a dåligt. Vem ska jag prata med om inte dig?" Men vi kommer ingen vart. Hans ledsna sida kan jag försöka trösta upp lite, med ömhet och så, men hans vredesutbrott och utskällningar gör att jag blir kall och väldigt ledsen djupt inombords. Vad kan vi göra??