Hej! Jag är en kille på 36 som aldrig tagit medicin eller varit i kontakt med psykiatrin. Nu har jag kommit fram till att jag antagligen lider av depression. Jag har ångest för allt möjligt. Går på universitetet, i morgon skall jag dit, ikväll känner jag ångest för det. Jag kan inte exakt placera vari ångesten består, bara det att jag har ångest inför saker och ting jag skall göra. Jag har även ångest när jag skall träffa andra människor. Jag har ingen utpräglad social fobi, och min ångest märks säkerligen inte utåt då jag ofta uppträder glad och självsäker, ibland nästan lite som en komiker som alla tycker är rolig. ”Du är ju en så kul kille” brukar dom säga. Men ändå har jag ångest. Jag tänker om att folk tycker illa om mig, jag tänker att folk på universitetet som känner mig ytligt tro at jag är en skurk, att jag är konstig. Jag är iritabel och lättretad. Om ett bestick åker i golvet blir jag jättearg, jag retar även upp mig på olika människor hela tiden. Inser att det är orimligt och att energin tar slut av detta. Känner mig alltid trött, liksom fullständigt utbränd rakt igenom. När jag går fram känns det som det är någon annan som går, fast det egentligen är jag själv som gör det. Ibland kan jag dock bli maniskt glad och ropa och tjoa högt, men det kan snabbt gå över till samma hopplöshet och trötthet igen. oftast känner jag mig som en zombie. Huvudet känns som en tjock betongboll och det sprakar i nacken och gör ont i öronen, även inne i huvudet. Inte som huvudvärk, utan som ett slags molande tillstånd jag aldrig blir av med. Det blev så för cirka fem år sedan. Jag jag kan inte somna på kvällen, ligger i ångest. Det flimrar framför ögonen när jag sluter dem, som att jag är speedad på något sätt. Huvudet vibrerar. Har sökt läkare för de fysiska känslorna, men det har ej hittat något fel. Tvärtom visar alla prover över förväntan och jag är sällan sjuk, i stort sett aldrig. Men min ångest finns alltjämt. Ibland självmedicinerar jag mig med alkohol, men inser att det inte är klokt. Allt känns trist och jag är uttråkad. Jag känner ingen framtid. Jag hade ett förhållande med en tjej för ett år sedan, hon var trevlig kärleksfull och jättesnygg, men förutom det trevliga var det ångest och en fördärvande trötthet hela tiden i mig själv. Jag kände en meningslöshet med förhållandet, upplevde det trist, och så fick jag erektionsproblem och det byggde på ångesten. Att bli deprimerad eller psykiskt sjuk är ju att bli fixerad vid sig själv, egentligen. Men nu har jag ju denna självfixering, så hur skall jag då komma ur detta? Har doktorn något råd? Att vräka i sig ett underpiller så allt blir bra har jag.
Tack för Din fråga. Det verkar ju vara uppenbart att Du inte mår bra och jag tycker att Du skall diskutera detta med någon professionell person. Ett bra sätt att börja kan vara att söka Din vårdcentral alternativt den psykiatriska
mottagningen på hemorten. Vad som kan tänkas komma ut ur en sådan konsultation är kanske mera svårt att säga. Ur den beskrivning tycker jag att det är uppenbart att Du lider av ångest som på olika sätt handikappar Dig- om detta är en del av en depressionssjukdom eller inte är nog mera svårt att säga. Det finns också andra möjligheter att ta i beaktande.
Men sök hjälp- det finns god sådan att få.
Bästa Hälsningar Lars Davidsson överläkare, psykiater.
