Jag är en tjej på 22 år som sedan början av hösten förra året har känt mig deprimerad. Har inte haft någon kontakt med läkare eller psykolog. Sedan december har allt blivit värre och värre och nu känner jag att jag inte klarar av vardagen längre. Läser på högskolan och har praktik just, så det är mycket där som jag måste göra. Mina föräldrar konfronterade mig i januari i år efter att de sett att jag skurit mig. (har gort det innan också, men de har aldrig sett det innan) Jag sade då att jag inte skulle göra om det, men har gjort det flera gånger sen dess. Det är mitt sätt att hantera mina känslor, även om jag innerst inne vet att det är fel. Jag känner att jag egentligen behöver få hjälp av någon professionell, annars kommer jag nog inte orka. Tänker ofta på hur jag skulle kunna ta livet av mig och jag får ibland så starka självmordstankar att jag måste använda all min kraft för att försöka undvika att något händer, för egentligen vill jag inte dö, tror jag. Men jag vet inte hur jag skall söka hjälp eller ens om jag klarar av det. Bara tanken på att sitta och berätta för någon helt okänd om hur jag mår känns otänkbart. Har väldigt svårt för att träffa nya människor i vanliga fall och att prata om hur jag mår kan jag inte ens göra med min familj eller närmsta vänner, så hur skall jag kunna göra det med någon okänd? Vet inte vart jag skall ta vägen snart.. Orkar inte ha det såhär, men vågar inte söka hjälp. Känns som om någon måste tvinga med mig om det skall bli av överhuvutaget..
Tack för din fråga.
Det låter inte som det är en bra idé att bara vänta. Jag ser inga andra alternativ än att söka din vårdcentral och berätta för din husläkare hur dåligt du mår. Orkar du inte prata kan du väl ta med dig det brev du skrivit hit? Om det tar emot verkar det som du kan be dina föräldrar boka en tid? Själva transporten till läkaren kanske ockå någon kan hjälpa dig med? Så egentligen är det bara att be dina närmaste om detta, så kommer med största säkerhet din husläkare att leda dig till rätt vårdnivå.
Hjälp finns att få!
Vänliga hälsningar,
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.