Varför tycker alla att man ska söka hjälp om man vet att det inte finns någon hjälp att få? Varför envisas alla med att säga att 'Det finns visst hjälp att få, prata om det, ta mediciner, bla-bla-bla'. Om jag vet att jag inte har något att se fram emot, varför ska jag då behöva prata om irrelevanta saker som inte kommer att förändras för att dem ska känna sig mer bekväma med att någon inte tycker och känner på samma sätt som dem? Jag har mått dåligt nu länge, jag har ingen ork att försöka göra saker, och börjar tappa aptiten för både mat, umgänge och i allmännhet livet. Jag vet att saker inte kommer att förändras i framtiden, jag vet vad jag har att se fram emot, och om jag måste välja mellan att stå ut med det eller göra, som jag själv anser, min tillvaro bättre genom att göra slut på det, kommer jag göra slut på det, jag tänker inte lida mer för att göra andra mer bekväma i deras egna tillvaro. Varför är detta så svårt för andra att förstå?
Ditt brev andas hopplöshet, nedstämdhet, självmordstankar och en viss irritation eller tillbakahållen aggression. Allt detta tyder på att du är deprimerad och att ditt tänkande präglas av det. Häri ligger ett stort problem, du ser världen och dina egna möjligheter genom depressiva glasögon.
Visst finns det relativt ovanliga situationer där det kan vara "rationellt" att hysa tankar om självmord. Jag tycker mig tydligt ana att situationen inte är sådan i ditt fall. Vi som arbetar inom psykiatrin arbetar för våra patienters psykiska hälsa, med deras bästa för våra ögon. Om du skadar dig själv går det ut över dig och de människor som står dig närmast.
Trots din irritation så vill jag ihärdigt påstå att det finns mycket bra hjälp. Då den är på plats kommer ditt tänkande att förändras och dina tankar om det förflutna och framtiden ändras i en positiv riktning. När man mår riktigt dåligt varken tänker man eller beter sig rationellt. Orkar du inte söka hjälp själv inom psykiatrin, på en jourmottagning eller en akuttid på en psykiatrisk mottagning så be någon hjälpa dig med det!
Hälsningar
Jan Davilén, överläkare och specialist i psykiatri
