Jag är en kvinna på 46 år som är 168 lång o väger 107 kg,pga av en bilolycka som gjort mej till invalid,har en stelop,fot jag kommer ej ihåg nåt av bilolyckan mn jag brann för fullt o bilen exploderade till sisst. Min sambo fick ut mig innan dess. Han är missbrukare o jag inte, jag går regelbundet hos en psykiatiker men det är bara jag som babblar o han säger just inte mkt så det ger inget. Många gånger är jag på väg att ge upp att ta bort mej själv, jag hatar att ha blivit tjock o att inte kunna röra på mej som förr begränsnigar inom det mesta. Min energi går åt till sambons missbruk o så även min dotters,jag vakanr oftast med fruktansvärd ångest o har svårt att sommna-Äter fontex 2st/dag 200mg o buspar 4 st +stesolid o temgesic 0.4 för smärtan. Men jag finner ingen motivation att leva som jag vill orkar inte ta mej för med nåt. Det är oxå jag som får står ut med allt skrik o gap o försöjning vad ska jag ta mej till? borde lämna han men klarar inte ensamheten heller. Hjälp vad göra.
Hej, du som skriver!
Rent objektivt är det tuffa och svåra utmaningar du har att tampas med. Att du har problem med depressivitet kan man förstå utifrån din situation. Ingen människa kan säga till en annan vad denne ska göra med sitt liv. Däremot kan man tillsammans granska en situation ur olika synvinklar och fundera över hur man kan tackla den. Det tycker jag du borde kunna göra med din professionella samtalspartner. Om man är intresserad av råd och synpunkter ska man naturligtvis även kunna få det.
Som jag ser det är du belastad med alldeles för många problematiska omständigheter. Att förutom dig själv finnas till för och stötta en (två?) missbrukare låter oerhört knepigt. Ska du ha en chans att återhämta dig och börja se någon framtid för dig själv måste de här personerna du har omkring dig få hjälp med sina missbruk på annat håll än av dig. Jag tror inte att din rädsla för ensamheten ska låta dig tvingas in i en i längden ohållbar situation.
Vänliga hälsningar
Jan Davilén Överläkare, Psykiatriker.
