Hej! Jag är mycket tacksam om jag kan få någons synpunkter på nedanstående frågor. Jag har numrerat dem inom parentes för att underlätta svaret. Jag är en 52-årig kvinna (160 cm/63 kg) som varit utan jobb i sex år efter en högskoleutbildning på "äldre dar" med kortare avbrott för deltagande i ams-kurs och några månaders vikariat förra året. Har varit skild i fyra år och har två utflugna barn. Det senaste året har jag sovit så gott som hela dagarna, bara gått upp för att äta på eftermiddagen, lagt mig igen och sovit till kvällen då jag gått upp och ätit och tittat på tv. På kvällarna mår jag lite bättre men orkar varken sköta hemmet eller mig själv eller gå ut och gå. Jag har fullt upp med att orka duscha mig och laga lite mat och det blir inte heller varje dag. Mitt normala jag tycker om att leva sunt. För ett par månader sedan hade jag lite kontakt med en granne i samband med deras flyttning. Det lilla, att jag hade en människa att byta några ord med, gjorde att jag kände mig bättre och fick lust och energi att motionera lite och ta itu med en del saker under några veckor som kontakten varade. Annars har jag ingen att umgås med. Jag har försökt ta kontakt med gamla bekanta men alla har fullt upp med jobb och sitt eget. Mina vuxna barn (28 och 20 år) hör också sällan av sig, trots att de vet hur jag mår. Men det är väl så att anhöriga inte förstår. Och den yngsta kanske inte heller kan förstå. Jag vet att jag skulle må mycket bättre om jag hade ett jobb och/eller någon att umgås med någon gång i veckan. Det kan gå veckor utan att jag har en människa att prata med. Jag har ingen ork längre att till exempel gå någon kurs och jag drar mig för sådant eftersom standardfrågan vid alla nya kontakter är vad man jobbar med. Det är svårt att behålla en stark självkänsla mot omgivningens attityd när man varit arbetslös i så många år. Förra året hade jag kontakt med en kurator 10-15 gånger. Hon var trevlig och det kändes bra att gå dit men det gav inget på sikt. Det var en timmes umgänge med en människa då och då. Nu äter jag Paroxetin (20 mg). Jag trappade upp långsammare än vad läkaren föreskrivit (½ tabl en vecka och därefter 1 tabl) för att minimera biverkningar. Jag tog 1/4 tabl fyra dagar, ½ tabl sex dagar, 3/4 tabl åtta dagar och är nu uppe i 1 tabl som jag hittills ätit i två dagar. Jag känner ännu ingen effekt. Jag har uppfattat att denna medicin verkar genom att hämma återupptagningen av det naturliga serotoninet i hjärnan. Men eftersom jag nu inte orkar laga riktig mat och alltså äter dåligt med protein får jag i mig väldigt lite tryptofan så det bildas inte mycket serotonin som kan verka längre tid med hjälp av tabletterna. (1) Är det därför som tabletterna inte heller verkar? Men min läkare har aldrig ifrågasatt hur jag äter. (2) Kommer jag att må bättre av tabletterna när jag ätit dem en längre tid? Jag har också läst att sådan medicin inte hjälper när man mår dåligt på grund av en livskris. (3) Stämmer det? (4) Och vad tror du som svarar, är det en depression jag har? (5) Om jag har en medfödd låg serotoninnivå, vilket jag tror att jag har, borde väl tabletterna ändå hjälpa även om det inte är en egentlig depression? (6) Sedan behövs ju även andra signalsubstanser (till exempel betaendorfin) för att man ska må bra, så det räcker väl inte med att höja serotoninnivån för att komma ur det här tillståndet? (7) Man tror väl att en depression beror på för lite serotonin? (8) Men varför kallas en depression för en psykisk sjukdom för brist på serotonin är väl en fysisk brist? Jag har läst en del böcker om mental träning och kom en bit på väg för några år sedan men orkar inte alltid tänka positivt längre när situationen inte förändras. Det ger också skuldkänslor att läsa dessa böcker eftersom de menar att "vi är vad vi tänker". Jag tror på att vi kan påverka mycket genom våra tankar. Men jag kan inte påverka samhällets/arbetsgivarnas värderingar när det gäller att anställa äldre kvinnor. Därför känns läget hopplöst. För fyra år sedan åt jag Seroxat en tid i samband med att jag skilde mig och tyckte att de hjälpte, men nu jag är osäker på om det verkligen var tabletterna som gav effekt. Då höll jag på med mental träning och hade många människor att umgås med, så det kanske var det som gjorde att jag mådde bra. Dessutom kändes skilsmässan som en befrielse även om det var en jobbig situation med allt som skulle ordnas. Jag läste någonstans att den som inte vill leva längre ska tänka på dem som blir ledsna och får leva med den smärtan resten av sitt liv när någon närstående tar livet av sig. (9) Men varför ska JAG leva ett smärtsamt, ensamt och meningslöst liv för att andra inte ska bli ledsna när de inte bryr sig medan jag lever?
1. Jag vet inte, men teoretiskt skulle det kunna stämma. Det finns dock tryptofan i många födoämnen, så med största säkerhet få Du i Dig tillräcklig mängd.
2. Nja, har man inte effekt av sina mediciner inom 4 veckor bör man nog höja dosen eller byta preparat, om man nu verkligen lider av en klinisk depression.
3. Naturligtvis stämmer det. Mediciner kan aldrig bota en livskris.
4. Jag är inte säker på att det är en klinisk depression. Det är dock omöjligt att besvara via brev, så här blir min rekommendation att söka upp Din distriktsläkare eller psykiater för en bedömning.
5. Om Dina besvär beror på för låg serotoninhalt borde det var så, men det är tyvärr inget vi säkert kan mäta. Vi kan mäta nedbrytningsprodukter av serotonin, man har inget säkert referensvärde som korrelerar till depression eller inte depression.
6. Det finns ca 100 olika transmittorsubstanser i hjärnan, och säkert är många fler än de Du nämnt inblandade.
7. Det finns olika teorier bakom depression och transmittorrsubstanser. Att serotonin är inblandat tror väl de flesta. Men även noradrenalin, dopamin, substans P m m
8. Som sagt är inte eventuell brist på serotonin lika med depression.
Med vänlig hälsning Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
