Hej, jag är en ung tjej som precis har tagit studenten och sedan en tid tillbaka har jag känt att jag tappat orken, de saker jag gillar gör mig inte längre lika glad. Jag känner mig som fångad i en bubbla av kyla och oro. Jag kan inte minnas någon längre period då jag mått bra sen jag var 11. Det var då min moster dog och året efter det så fick min mamma en hjärntumör och låg på sjukhus i nästan ett år, efter det blev jag självmordsbeägen men när jag träffade min nuvarande pojkvän sen 2 år tillbaka började allt kännas mycket bättre och jag har lyckats komma över det mesta. Men denna gången är det en annan slags känsla, en sorgsenhet som inte verkar vilja försvinna. Jag känner mig så otroligt frustrerad och hjälplös.. som om det vilar en förbannelse över mig och jag tänker ofta att jag mår såhär för att jag kanske förtjänar det.. Jag trodde känslan av ångest skulle dämpas efter studenten då all prestationsångest och press försvinner för tillfället men det känns inte mycket bättre alls.. Jag vet inte hur man går tillväga för att söka hjälp, jag vet inte ens om jag behöver det.. Dessutom vill jag inte erkänna att jag e deprimerad om jag nu skulle vara det.. Jag borde vara glad över allt jag har men det känns bara inte rätt, som om nått fattas trots att pojkvännen är helt underbar. Varför är jag inte lycklig? Har jag för höga krav eller är jag helt enkelt psykiskt störd? Uppskattar svar, tack på förhand. Mvh /Molnhopparen
Tack för Din beskrivning hur Du mår. Allt tyder på att Du råkat ut för vad vi kallar en egentlig depression. Den kommer nästan alltid i en situation då man tycker man mår bra och att livet är i stort sett OK. Du gör också jämförelser med en annan slags sorg som Du kände när Din mamma blev sjuk. Det här är något annat. Tidigare upplevelser i livet kan göra att man blir mer mottaglig och känslig för yttre påfrestningar.
Det är ingen skam att bli deprimerad men man skall snabbt söka hjälp. För god hjälp finns att få. Ta kontakt med närmste vuxenpsykiatriska mottagning för en läkarundersökning vilken sedan kan ge besked om hur den fortsatta behandlingen skall se ut. Du är inte "psykiskt störd" men för närvarande inne i en depressiv period vilket är något helt annat. Allt talar för att Du med rätta åtgärder snart skall få må bra igen.
Vänliga hälsningar Jan Wålinder professor emeritus, psykiater.
