Hej! Jag har under det senaste halvåret varit väldigt depremerad och även för några år sedan när jag gick på gymnasiet. Jag skar även mig själv under sommaren, men nu var det nästan 3 veckor sen sist och det börjar kännas som om jag kan kontrolera min ångest mycket bättre. Jag har fått hjälp hos psykoterapuet men har nu slutat på grund av att jag flyttat till Oslo. Tyvärr gick jag bara 2 gånger. Jag vet att jag mår bättre av att komma bort till en ny miljö.. men vissa av problemen finns ju kvar. Önskar jag hade någon här att prata med, men har hört att jag inte har rätt till det som svensk. Jag gick hela min skoltid med dyslexi utan att veta något om det och har även haft en ganska otrygg miljö hemma med föräldrar som aldrig visade känslor. Det fans något jag aldrig tog upp på mina möten som jag undrar över vad jag skulle kunna göra något åt. Varför är det alltid så att jag trycker bort dem jag vill ha nära när jag mår dåligt.. Dem jag tycker mest om? Och när jag kommer någon riktigt nära blir jag rädd och får nästan prestationsångest.. Vad kan jag göra? Jag vill kunna slappna av och vara mig själv med dem jag tycker om.. Varför just dem jag tycker om mest..? Det är givetvis inte alltid så.. När jag kan slappna av är allt så bra, men jag vet inte vad det är som utlöser det hela. De förstår ju heller inte varför jag ibland är så glad o avslappna o nästa tyst och ansträngd och ibland även bitter o arg...
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du inte mår bra och att Du nog behöver den psykoterapeutiska behandling som Du påbörjade. Jag tycker att det låter lite konstigt att Du inte har rätt till sjukvård i Norge i det fall Du faktiskt har flyttat Dit (mellan de nordiska länderna finns en hel uppsattning konventioner som innebär sedan länge fri rörlighet av arbetskraft och därigenom också en ömsesidig rätt att söka socialt bistånd och sjuvård). Jag föreslar att Du tar kontakt med den svenska Försäkringskassan som kan upplysa Dig om vad som gäller och att Du därefter söker adekvat hjälp i Oslo.
När det gäller Dina mer specifika frågor känner jag att jag tyvärr inte kan ge Dig några bra svar inom de ramar som detta forum medger.
Bästa hälsningar Lars Davidsson, psykiater.
