Hjälp! Har varit långtidssjukskriven för värk, depression och ångest i över 2 år och är nu igång för "rehabilitering", men känner att jag inte fixar detta! Har gått en gruppkurs först i 3 v bara för att komma ut ungefär, men alla kände som jag- helt meningslöst och kränkande. Nackvärken och ångesten börjar stegras. Nu skulle alla ut och arbetsträna och jag har försökt fixa mig ett lämpligt ställe själv som JAG är intresserad av, men misslyckats för de vill inte ha någon med rygg/nackeproblem eller har de för mkt att göra nu inför sommaren med vikarier el.d. SÅ FK och AF som håller i detta (då jag även är arbetslös), tvingar ut mig på en "syverkstad" där t ex utbrända brukar få börja lite lugnt, men JAG får jätteångest inför det och allt känns helt hopplöst. Skulle åkt idag, men allt var kaos- jag bröt ihop både psykiskt och fysiskt med magbesvär, illamående, galloperande hjärta, skakningar, migrän osv. Ringde arbetsterapeuten som håller i detta och hon ville att jag skulle komma in i morgon kl 13 och försöka igen- vi skulle gå dit ihop eller så... Jag kan direkt säga att det blir ingen träff... Jag behöver bara lugn och ro, fixar inte detta- tar hellre "sjukpensionering", men det vågar man väl inte säga rakt ut?!?! Får jag ingen praktikplats ens en gång, kan man ju glömma en anställning... Hon mer eller mindre "hotade" med att dessa besvär inte kunde accepteras för att "ge upp"- det skulle inte FK heller göra...GUD vad jag mår bra nu! Jag blev ju genast frisk! Har de där arbetsterapeuterna läst någon psykologi överhuvud taget? Jag är otroligt stress och kravkänslig och nu känns allt helt oövervinnligt och jag längtar bara efter tiden innan rehabiliteringen, då jag hade någorlunda lugn och ro. Tanken "sjukpensionering" hade börjat accepteras- hellre än att må så här!!! MIN fråga: Ska jag behöva må så här?! Jag känner att jag behöver lugn och ro!Kan de neka mig sjukersättning så jag blir UTAN pengar och får gå till SOC eller något (vilket jag aldrig skulle fixa).? De har ju själva sett och hört hur dåligt jag mår, då jag flera ggr börjat gråta när vi pratat kring detta...Varför accepteras inte själslig värk som sjukdom, lika väl som brutet ben? Jag är minst lika handikappad just nu! Jag mår jättedåligt och min nackvärk (muskelvärk pga stress) har ju självklart bara förvärrats de senaste veckorna och är nästan outhärdlig nu. Depressionen har förvärrats och jag känner inget hopp, vill bara slippa allt detta krabb! Är 37 år, har gått två omgångar i psykoterapi, gått hos sjukgymnaster och naprapater och verkligen FÖRSÖKT bli bättre! TACK snälla för råd!
Du beskriver en situation som tyvärr inte är alltför ovanlig. Depression, oro, ängslan och ångest ger inte med sig och oftare än vi tror kommer det också kroppsliga besvär med i bilden. Det finns nämligen ett mycket nära samband mellan depression och kroppsliga symptom av olika slag tex led-och muskelvärk, besvär från mage och tarmar, hjärta mm. Det är väl känt att dessa kroppsliga och psykiska symptom måste komma under kontroll innan sk rehabilitering påbörjas. Annars blir resultatet inte bra. Du beskriver just den situationen. Jag funderar på följande: har Du verkligen fått en professionell behandling för Dina grundläggande psykiska besvär besvär dvs läkemedel i kombination med psykologiskt och socialt stöd? I dag finns många individuellt anpassade behandlingsstrategier att tillgå. Under den tid det tar att komma på fötter för att därefter fortsätta i ett personligt anpassat rehabiliteringsprogram kan sk tidsbegränsad sjukersättning vara motiverad. Det innebär kort att man under en bestämd tid tex 1-2 år får erstättning från FK utan att behöva hålla på med läkarintyg mm. När som helst kan den här ersättning upphävas. Jag ser det mer som en service från FK och inte som ett sätt att försöka sjukpensionera människor. Tyvärr är det emellertid så att vissa FK är bättre än andra att hantera just de här frågorna. Det låter som Dina kontakter med FK och AF inte fungerat tillfredsställande. Självklart är psykisk ohälsa lika acceptabelt som kroppslig sjukdom när det gäller tex långtidsrehabilitering. Du har säkert en klinik/mottagning för specialistpsykiatri där Du bor. Tag kontakt med den enhetschefen/verksamhetschefen. Därefter kan det kanske bli anledning kontakta den förtroendeläkare som just Din FK har anlitat och be om hans/hennes synpunkter hur Ditt ärende bäst skall behandlas. Det finns oftast en lösning på de problem och frågor Du berättat om såvida samtliga inblandade parter bjuder till.
Vänliga hälsningar, Jan Wålinder, psykiater, professor.
