Hej! Är 38 år och kan knappt skriva detta pga hur jag mår.Har mått riktigt dåligt under många år och sökt hjälp och fått hjälp.Men all hjälp jag fått har varit helt fel och jag känner att nu efter 15 år är jag inte orkar mer.Jag kommer aldrig kunna få rätt hjälp eller rätt medicin eftersom alla ser tillbaka på tiden som gått och tror sig förstå och veta hur jag mår och känner det pga vad jag varit med om osv.Har ju självklart ätit mediciner för depressioner,provat en del sorter genom åren,men det hjälper inte.Istället har jag utveckat mer och mer ångest och sjuka tankar och funderingar och jag som människa funkar allt sämre och sämre.Känner bara hat,är numer en aggresiv kvinna med lika mycket smärta psykiskt som fysiskt.Isolerar mig mer och mer.Jag vågar inte,eller kan inte,vill inte (å jag förstår inte varför) visa för min omgivning hur jag mår och jag vill inte be min omgivning om hjälp. Varför kan jag inte visa hur svag jag är och hur dåligt jag mår??Jag lurar mig själv,min omgivning och tillåmed läkarna utan att jag egentligen vill det.Det får mig att må ännu sämre.En enda ond cirkel alltihop där jag själv är förloraren.Vad ska jag göra??Jag skäms tillochmed inför läkaren över att jag måste ha/vill ha lugnande piller så det låtsas jag att jag inte behöver just när jag träffar läkaren.(inte för han/hon erbjuder det heller)Istället går jag hem och låser in mig och ångrar att jag inte sa som det var.
Tack for Din fråga som uppenbart inte är helt lätt att svara på. Var skall Du börja? Som jag förstår det så har Du under många år lidit av psykiska besvär för vilket Du har sökt behandling. Du skriver att Du har provat antidepressiva läkemedel och att Du också fått lugnande medel- tyvärr verkar inte detta ha hjälp något vidare. Du skriver inte i vilken mån Du också har försökt andra slags behandlingar och jag tänker då närmast på olika slags psykoterapeutiska interventioner. Min tanke, när jag läser Din fråga, är att Du uttrycker en hög
grad av desperation över att inget verkar hjälpa. Min tanke i sådana situationer är oftast att snarare än att försöka med mer av detsamma (mer eller annan medicin etc) försöka med något nytt. En tanke är att Du skulle be att få en sk second opinion via din doktor (dvs att Du träffade någon annan psykiater som kanske
kunde se på Dina svårigheter med nya ögon). Bortsett från det så tycker jag nog att det är svårt att råda Dig- eftersom jag nasturligtvis inte har tillgång till all information i Ditt fall.
Hoppas jag kunnat vara till någon hjälp.
Bästa hälsningar
Lars Davidsson
Överläkare, psykiater.
