Jag är en 22-årig tjej som inte mår särskilt bra. Känner med mig nere, orkar inte sköta lägenheten eller mig själv som jag skulle vilja. Uppskattar ínte på samma sätt som förut att umgås med vänner. Tvingar mig ut bland vänner bara för att jag vet att jag inte mår bättre av att sitta hemma. Att ta mig för att laga mat går typ inte. Lever på smörgåsar och yougurt. Går ner i vikt. Ej anorektisk. Har någorlunga aptit och tvingar mig att äta men det finns verkligen ingen ork att tillaga den så vikten rasar ändå. Är ständigt trött. Jobbet är väldigt jobbigt. Har tryck över bröstet och känner hur pulsen pumpar på när jag tänker på det. Inte så mycket men den ökar till ca 100 slag/min. Denna känsla kan jag få över andra saker också. Är så rädd att jag skall göra nått fel. Fel inom mitt jobb kan leda till allvarliga konsekvenser. Jobbar inom sjukvården. Är rädd att folk skall tycka illa om mig. Tror att folk snackar skit om mig bakom ryggen. Tror mycket av det ligger kvar från att jag var mobbad och det pratades mycket bakom min rygg när jag gick i låg och mellanstadiet. På kvällarna ligger jag och kan inte sova för jag ligger och oroar mig för allt och inget. Vad jag gjort och inte gjort. Om jag gjort det rätt eller fel. Ännu mer när jag kommer hem från jobbet. Ligger och vrider och vänder och blir ibland så rädd och frusterad att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Börjar nästan hyperventilera. Har ett flertal gånger hållit en kniv i handen. Planerat att skära mig dock inte i suicidsyfte. Som tur var inte vågat. Men jag blir väldigt rädd för mig själv. Är så rädd att jag skall tappa kontrollen över mig själv. Rädd att jag skall gå så långt som en del av de patienter jag vårdar i jobbet. Patienter som intoxikerat på allt möjligt och vårdas medicinskt hos oss innan psykiatrin gjort en bedömning. Det känns dock så tröstlöst. Patienter som kommer gång på gång för att ha tagit tabletter och psykiatrin kommer och gör en bedömning och skickar hem dem när de är behandlade färdigt för intoxen hos oss. Vill inte att någon skall veta att jag mår dåligt. Speciellt inte de på jobbet. Hör ibland hur de pratar om våra intoxpatienter. Men snart klarar jag inte jobbet. Klarar inte av den minsta stress och ibland är det sjukt stessigt på jobbet. Många jourfall och allvarligt sjuka patienter. Att hinna äta är inte alltid det lättaste på jobbet. Är rädd för att missköta patienterna, att jag missat nått eller gjort fel. Kopplat dropp fel, gett fel mediciner. Glömt kontakta hemtjänst eller vad det nu kan vara. Nu har jobbet blivit beskrivet väldigt centralt men jag oroar mig mycket i andra vardagliga situationer också. Fast inte riktigt lika mycket. Denna oro och mina handlingar påverkar inte andra människor lika påtaligt som inom jobbet. Snälla vad skall jag göra? Antar att jag drabbats av en depression. Vill inte medicinera. Vill inte söka sjukvård då jag själv jobbar med sjukvård. Det är så sjukt pinsamt. SNÄLLA HJÄLP! Innan det går så långt att jag hamnar på min egen avdelning.
Bara för att man arbetar inom vården får detta inte avhålla oss från att söka hjälp när det behövs. Tvärtom- det kan vara särskilt viktigt att söka hjälp när vi känner behov av stöd och hjälp. Det är så jag uppfattar din beskrivning ..För din del är det viktigt att söka hjälp just inom sjukvården. Mitt råd är att du tar kontakt med närmaste vuxenpsykiatriska specialistmottagning och ber om ett första samtal med någon av läkarna. Beskrivningen av dina besvär låter ana att det finns god hjälp att få.
Vänlig hälsning,
Jan Wålinder
Professor emeritus, psykiater.
