Hej . jag fattar egentligen inte varför jag skriver här, känns konstigt men jag vill verkligen ha svar. Jag har under en längre tid, ungeför 2 år tillbaka, kännt mig nere och "konstant" ledsen. ( jag är 17 år nu, tjej ) Jag har ALLTID mått dåligt över hur jag ser ut, naturligt smal utan större kurvor, och har alltid blivit påminnd om det av människorna runt om. Nu det senaste har det blivit bättre och jag står för hur jag ser ut men jag mår fortfarande dåligt över det. För ca 1.5 år sedan skildes mina föråldrar och det var en riktigt jobbig period. Dom pratade inte med varandra och jag blev den som fanns emellan. Dom båda berättade sin åsikt till mig och jag manipulerade, undermedvetet, mina egna åsikter om del hela. Skillsmässan skedde p.g.a. min mamma men jag vet att dom båda är ansvariga och det var på tiden att det hände. Efteråt var jag jättesur och besviken på min mamma och även pappa. Mamma hade redan en ny kille och pappa hade flickvän efter redan ca ett halvår. Detta gjorde inte saken lättre och jag har fortfarande ( 1.5 år senare) inte "någon kontakt" med dom nya. Båda mina föräldrar pratar mycket med mig om att jag borde försöka bli lite mer glad och acceptera läget, men jag kan inte! Jag vill verkligen att allt ska bli som förut men jag vet inners inne att det aldrig kommer att hända. I vanliga fall är jag världens pratgladaste person och är omtyckt bland alla jag känner. Men skenet bedrar. Jag bråkar väldigt mycket med min mamma och känner oftast skuld för att jag är så taskig mot henne, eftersom hon gör ALLT för mig. men det räcker inte, hatet inom mig försvinner inte och jag blir så besviken på mig själv. Om jag är sur eller arg, går allt ut över henne och jag vet inte varför. Jag känner mig inte älskad av min pappa heller i de flesta situationerna även fast jag vet att han älskar mig. Jag är jättduktig i skolan men det känns som om han inte tror att jag är smart alls. Allt detta gör mig riktigt sur när jag är hemma och jag blir skitsur för nästan vad som helst som går emot mig. Vissa dagar kan bli riktigt dåliga då jag känner mig ledsen och gråter om saker jag egebtligen inte fattar. Om jag har vart sur och ledsen hela dagen så kan minsta lilla grej få mig att bryta ihop. jag sitter i min ensamhet , käkar nått ( inte bulemi eller nått liknande - bara konstant hungrig ), gråter och tänker på allt det dåliga i mitt liv och hur självisk jag egentligen är. Jag har allt jag behöver och är bortskämd från min mammas sida för hon tror att jag mår bättre och blir mindre sur på henne om hon gör det jag vill. Men det blir jag inte! Jag vet faan inte vad jag ska göra, jag orkar inte mer. Vill bara förvinna och låta alla sköta sina liv och inte få det förstört p.g.a mig. VAD SKA JAG GÖRA , VAD ÄR DET SOM ÄR FEL PÅ MIG ? finns det någn medicin eller vad som helst som gör mig bättre, minde sur, mindre besviken, mindre olycklig, mer koncentrerar ?
Tack för svar !
/ En desperat .
Tack för Dina fråga. Jag förstår att Du har det svårt- men detta innebär inte nödvändigtvis att det är något större fel på Dig. Det mesta av det Du berättar tycker jag nog är rätt normala reaktioner på en besvärlig situation. Det som slår mig är att Du verkar vara rätt ensam i detta. Finns det någon som Du kan anförtro Dig till? Släkting? Lärare? Skolkurator? Ibland blir saker lättare bara om de kan delas med någon och jag tycker nog att det i Ditt fall är väl värt att försöka.
Bästa Hälsningar
Lars Davidsson
Överläkare, psykiater.
