Hej! Min dotter är 16 år och har ätit zoloft 100mg/dag i över ett halvt år nu. Sedan hon börjat med medicinen har hennes ångestanfall försvunnit men hon mår fortfarande inte bra. Min undran är om det kan vara fel diagnos hon fått (depression). Jag tycker att hennes besvär ligger på planet att hon vill få uppmärksamhet från sin omgivning. Hon har alltid krävt mycket bekräftelse av både kamrater lärare, familj och andra i sin omgivning.
Hon säger att hon mår dåligt och inte vill leva men så fort hon får uppmärksamhet så går det över. Ångestanfallen har alltid kommit när vi gått ifrån henne och vägrat bråka utan krävt att vi ska diskutera saker när hon lugnat ner sig. De kommer också när vi överbevisar henne om att hon ljugit och hon förstår att vi vet sanningen. Nu lever vi i ständiga perioder om lite lugnare varvat med rena kaoset. Hon kommer hela tiden och har ont på något nytt ställe och vill till doktorn. Det är aldrig något fel och bara vi varit där blir hon bra och så är det något annat nästa dag.
Vår familj klarar inte mycket mer, vi känner inte att det hjälper med behandlingen utan vi trampar på i samma ekorrhjul. Hon drivs av en inre oro periodvis och då är allting fel i hennes omgivning och hon söker då bara nya kompisar, ny kille, nya saker osv. Det går i cykler hela tiden och vi vet inte hur vi ska hjälpa. Vår dotter ljuger också om en massa saker till sin omgivning för att göra sig intressant. Uppmärksamhet till varje pris känns det som. Killar avverkar hon på löpande band och detta har gjort att hon fått problem med tjejkompisar. Hon är väldigt bunden till oss och egentligen mår hon jättedåligt av alla lögner och bråk, men det känns som hon inte styr över det själv. Problemen började i 10-års åldern så smått men har nu blivit outhärdliga för alla. Vi känner oss helt maktlösa. /måste orka en dag till
Det finns flera trådar att börja nysta i utifrån ditt brev om dottern. Om vi först funderar på medicineringen så har den gjort viss nytta men inte så god nytta som man skulle önska. Zoloft biter oftast på depression och ångest, men inte alltid. För att ta ställning till om medicineringen är rätt skulle jag behöva veta mera om de cykler du beskriver att hon går igenom. Det kan ibland vara så att tonåringar har periodvisa växlingar i hur de mår och fungerar. Jag skulle då också behöva veta mera om hur hon fungerar i de perioder där hon hela tiden är på gång mot nya killar och nya saker. Är hon på något sätt uppvarvad eller "speedad" som ungdomarna säger? Om det finns sådana växlingar kan en tonåring behöva en annan typ av medicin som vi brukar kalla stabiliserare av stämningsläget. I så fall är det inte säkert att en antidepressiv medicin av den typ som Zoloft är förmår få det riktigt bra.
Den här frågan tycker jag är viktigt att ni tar upp med den läkare som sköter hennes medicinering. I din beskrivning låter det för mig som om hon försöker på alla möjliga sätt att hitta någon trygghet som hon inte känner inom sig. Hennes sökande eller rop på hjälp blir inte väl formulerade, sannolikt därför att hon inte förstår sig själv i de svåra känslorna. Alltemellanåt beter hon sig då så allting snarare blir värre, både för henne själv och för familjen. Det framgår inte om ni får någon form av psykoterapeutisk hjälp. Jag skulle i ett sådant läge som ert tillråda både familjesamtal och enskilda samtal för flickan. Samtidigt måste man få en bättre hjälp av medicineringen. Jag antar att ni har kontakt med BUP där ni bor. Om inte tycker jag ni skall vända er dit och be om en bedömning av psykiater för att få både översyn av medicineringen och ordentlig hjälp med samtal för flickans och hela familjen skull. Ni får gärna ta upp det jag skrivit i det här svaret. Ni behöver bli tagna på allvar i er svåra situation.
vänliga hälsningar, Gunilla Olsson, barn och ungdomspsykiater.
Netdoktors fakta om depression i tonåren »
