Jag lever sedan ett och ett halvt år i en relation med en jättefin pojkvän som jag älskar, men som då och då går in i sig själv och blir så kall, deppig och oempatisk gentemot mig att jag inte vet hur jag ska hantera det en enda gång till. Just nu är han inne i en sådan period. Han vill bara att jag ska lämna honom ifred när han är sådär, men faktum är att det är väldigt svårt att hantera när det pågår flera dygn i sträck, och han kan inte heller kommunicera vad som händer eller ens försöka visa lite förståelse för att det kan vara jobbigt för mig eller ge någon slags kärleksbevis. Det är svårt att förklara men han blir blasé på ett sätt som jag inte riktigt varit med om förut. Även om jag gråter och blir jätteledsen kan han bara se helt oberörd ut och gå hem och sätta sig på sin säng och sen inte höra av sig förrän efter något dygn. När hans depp-period är över brukar det alltid vara jättebra och fint och han ber om ursäkt. Han säger själv att han är medveten om att han blir på så dåligt humör att han inte kan visa några känslor eller göra någonting och att det är bäst att han bara får vara ensam och tycka synd om sig själv tills det går över, om det är ett dygn eller tre. Alla kan ju bli på dåligt humör, men det här kan pågå så länge och det kommer med jämna mellanrum och jag tror varje gång att han tänker göra slut. Så när den här perioden är över så är jag helt trasig varje gång. Förutom att jag själv mår dåligt av det här, framförallt att försöka respektera det faktum att han inte vill sova med mig med jämna mellanrum (vilket jag verkligen kämpar med att respektera men jag vet att jag inte kommer kunna ha en sådan relation i längden) så börjar jag fundera på om det inte finns något han skulle kunna göra åt de här perioderna? Kognitiv beteendeterapi, kan det vara något? Nu ska han snart bli arbetslös och jag är rädd att det kan bli ganska många sådana här perioder. Det hjälper ju inte honom heller när han bara sitter i sin säng och stirrar in i väggen och tycker synd om sig själv och gör illa de som är honom närmast.
Jag förstår att du har det besvärligt i din relation och att ni på något sätt måste försöka finna ett sätt att hantera situationen. Mitt förslag är- eftersom problemet som jag förstår det berör er båda - att ni i första hand vänder er till familjerådgivningen på hemorten. Oftast är detta gratis (eller kostar rätt lite). I nästa skede så kan det naturligtvis vara så att det ar lämpligast att någon av er (eller båda) söker individuell behandling- men jag tror nog att detta skulle vara det bästa sättet att börja med.
Hoppas jag kunnat vara till någon vägledning.
Bästa Hälsningar
Lars Davidsson
Överläkare, specialistläkare i allmänpsykiatri
