asså jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mina problem, jag känner mej bara tom och orkeslös..allt som jag gjorde förut de är som bortblåsta minnen som om jag förträngt allt, om någon säger nått till mej om hur jag var för nått år sen lyssnar jag inte, jag vill inte veta nått.. jag gick på en liten skola vad jag kan minnas satt jag fördemseta på bron själv hela rasterna och var ganska utstött, när jag började högstadiet bytte jag skola, bytte också stil, jag blev bara mörkare och mörkare, nu är det drygt ett år sedan jag bytte skola.. min pappa sluta dricka för nästan ett år sedan, men jag hade inte förstått att han var alkoholist förän min mamma sa att han skulle på behandlings hem. jag minns bara att jag inte kände nått för de, han tror att de är hans fel för att jag är så mörk och nedstämd å bara sitter vid datorn hela dagarna..dom ställer frågor till mej som är omöjliga att besvara, som hur jag mår osv.. jag har planerat mitt självmord flera gånger men aldrig försökt ta livet av mej..jag vet inte vad som fått mej att villja veta vad som är problemet, varför jag inte vet vem jag är, hur jag mår, varför jag bara känner mej tom helt utan kännslor...jag vill verkligen inte blanda in mina föräldrar därför har jag inte pratat med kuratorn på min skola ännu, jag kan inte lita på någon..
Hej du som skriver!
När man mår riktigt riktigt dåligt kan det konstigt nog vara svårt att inse själv att man behöver hjälp och att det finns hjälp att få. Av det som framgår av ditt brevförstår man tydligt att du har ett hjälpbehov. Tveka inte att tala med din skolkurator! Beskriv det som du lämnat ut här, så kommer hon att hjälpa dig till rätt ställe. En BUP- (Barn och ungdomspsykiatrisk-) mottagning är förmodligen de som kan hjälpa dig bäst. Du behöver inte fundera över om du gör något osolidariskt genom att söka hjälp. SÅ ÄR DET INTE!!!! Du tar ansvar för dig själv, och det är det bästa du kan göra för dig själv och dina anhöriga.
Hälsningar
Jan Davilén, Överläkare, Psykiatriker
