Jag har under cirka ett och ett halvt års tid mått psykiskt dåligt då det har hänt oförutsedda saker som tagit hårt såsom dödsfall, sjukdomar i familjen och allmän stress. Jag tänker inte gå in på detaljer, då skulle mailet bli alldeles för långt. Jag känner en inre stress hela tiden, inför skolan (jag studerar), hemmet, familjen och vännerna. Jag och min sambo gick igenom en kris förra året men har tagit oss ur den och har nu ett ännu bättre förhållande än tidigare, men det tog oerhört hårt på mig då jag upplevde mig som ensam och missförstådd och jobbig när jag fick mina ångeestattacker. Bör kanske tillägga att jag är 36 år och vi har varit tillsammans i 12 år. Vi har också en väninna som bor hos oss under veckorna utan att betala eller hjälpa till "hemma" och som dessutom kräver min fulla uppmärksamhet hela tiden utan att ta hänsyn till om jag sitter och pluggar eller gör något annat. Hon mår inte bra psykiskt och jag har därför inte kunnat tala med henne om detta men det är psykiskt (och ekonomiskt)påfrestande att ha en annan person boende hos sig. Jag känner att jag har nått en gräns då det är nog. Jag sover dåligt, vaknar med en ångestklump i magen varje dag och gråter ofta. Jag är också labil i humöret och blir extremt lätt stressad i vilken situation som helst. Det känns tungt helt enkelt och jag har tappat glöden helt. Jag har alltid ansetts vara en stark, stabil person som folk gärna kommer till med sina problem. men idag klarar jag egentligen inte av att lyssna på andras problem men gör det ändå. Jag vill ju så gärna. Skulle ha ringt till läkaren idag men jag klarade inte av det. Känner mig extremt larvig och fånig som inte klarar av detta själv. Jag reagerar mycket starkt i en del situationer för att de påminner om en gammal situation jag suttit i så mycket gammalt sitter kvar. Jag borde må bra nu. Vårt förhållande är bättre än någonsin och det var där allting startade. Jag har varit deprimerad tidigare men aldrig känt mig så här. ingenting är roligt och jag oroar mig hela tiden för att allting ska rasa igen. Jag känner mig strypt av alla måsten.
Tack för Din fråga.
Mycket besvärlig situation. Du skriver överst: "Skall jag söka läkare?". Jag tycker det är en bra idé. Det är möjligt att det fungerar med samtal hos kurator, men det låter som en läkare först bör bedöma Ditt tillstånd. Situationen med inneboende väninna verkar inte vara den mest lyckade lösningen, men jag förstår också situationen och de svårigheter det kan vara att bara säga stopp. Strategierna här kan en kurator mycket väl hjälpa Dig med.
Det är svårt att se att någon medicin skulle kunna hjälpa Dig med de problem Du beskriver.
Vänliga hälsningar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
