30 år, man, 180 lång, ca 75 kg. Jag tänker varje dag på självmord. Sista tiden sysslar jag ständigt med att omvandla mina tankar och känslor, från alltför känsliga och levande till kalla och "döda". Detta är mitt beslut efter ett liv av fördömanden, missförstånd, rent hat och otur i mitt liv. Jag har försökt komma åt min inre stress pga detta, eftersom jag är utan socialt nätverk. Då har jag försökt med avslappnande tankar, jogging, promenader, yoga, självhypnos, hypnos hos specialist, qigong. Detta har inte hjälpt då grundproblemet, ensamhet och grava känslor av att vara utseendemässigt äcklig och otillräcklig styr mitt liv. Dessa uppfattningar bekräftas ständigt av andra människor. Även min familj. Jag får aldrig vara ifred då jag inte kan få lägenhet. Jag har nu i tre års tid försökt tänka positivt men det räcker med att se en film, höra en låt, se en människa, höra andra prata om at träffa människor, prata om människor på msn, etc, för att jag ska bli deprimerad och tappa all mental livslust. Jag har försökt ALLT. Går på psykoterapi men det hjälper ingenting. Tvärtom är jag även dömd av psykologen, då denna inte hör av sig och ger mig omöjliga tider för besök. Min familj är aggressiv, våldsam och kränkande till sin natur. Jag själv sökte lugnet och orken att skapa något av mitt liv. Jag anser att jag hindrades av människors illvilja. Eftersom denna slutsats ständigt emotsägs av andra människor och även professionell psykvård, finner jag ingen orsak att försöka mer. Det är FRÅNVARON av andra mänskliga kontakter som gör mig olycklig och djupt deprimerad. Kan ej lösas med medicin eller terapi eftersom det till sist handlar om att "lyckas". Jag har tagit antidepressiva preparat utan att det ändrat något. Jag har testat att ändra mina tankebanor med hjälp av något som kallas "tankekraft" via affirmationer, men dessvärre fungerar det inte i min situation. Jag har lärt mig att utan resultat är försök bara uttröttande, destruktiva och upphov till självhat. Inlagd på en psykavdelning är jag självfallet inte heller intresserad av, då det inte löser min grundproblematik - ensamheten och avskyn från andra människor. Jag har tydligt sagt detta till läkare på psykmottagningar, på vårdcentralen och till terapeuter och psykologer. Men dom återkommer ständigt till att det skall vara MITT fel - dvs samma löjliga förklaring man fått i ansiktet hela sitt liv. Jag kan inte acceptera detta och eftersom samhället inte kan erbjuda SANN HJÄLP där man får lära sig EXAKT vad som är fel i min kontakt med andra människor och HUR man skall undvika att komma i ständiga konflikter, vill jag inte längre leva.
Tack för Din beskrivning av hur Du känner Dig och hur Du upplever omvärldens reaktioner. Du har det svårt och känner att Du är oförstådd. Livet känns meningslöst och att komma i konflikter med andra människor leder fram till
tankar av typen "vill inte leva längre".
Jag har ingen patentlösning på Dina problem men jag har en filosofi som säger att det nästan alltid finns en lösning, bara man hittar rätt nyckel till rätt nyckelhål. Det kan ta tid och man kan bli frustrerad av det dröjer innan något händer. Ge inte upp. Hjälp kan finnas till hand om Du hittar rätt läkare/psykoterapeut. Då jag inte vet var Du bor kan jag inte ge några mer exakta anvisningar. Fortsätt sök. Oftast är det inte den sökandes fel att man hamnar i en sådan här situation. Felet kan ligga någon helt annan stans.
Vänliga hälsnigar Jan Wålinder professor, psykiater.
