Hej
Jag är en frånskild medelålders kvinna, barn till en mor med shizofreni. Hon tog livet av sig under en svår episod när jag var i tonåren. Vi barn fick aldrig någon professionell hjälp att bearbeta detta, det fanns inte på den tiden och sjukdomen var en skam. Jag fick aldrig lära mig socialt samspela med andra människor som barn, då min far var en ensamvarg som aldrig ville umgås med varken släkt eller vänner. Jag har alltid känt mig lite utanför, svårt att visa fram mig, ingen tro på mig själv, Jag har lyckligtvis inte ärvt min mors sjukdom men jag har i hela mitt liv kämpat med olika psykosomatiska problem, det kan vara att jag under en period darrar så på handen när jag skall handla eller t ex dricka kaffe med andra eller att jag rodnar, blir högröd i ansikte (social rodnad) eller att jag får nervryckningar under ena ögat. Detta har försvårat mitt sociala liv men jag har hela tiden försökt leva normalt. Jag har barn och jag har utbildat mig till akademiker. Men i 30 års tid har jag kämpat med det här i tysthet, ingen har vetat om det, inte ens min familj. Jag förstår att det här är en psykisk sårbarhet jag fått ärva av min mor och jag kan leva med det, men behöver jag ha det såhär? Finns det någon hjälp, att jag kan få känna mig lugn och glad utan att dessa saker kommer och stör mig?
Tack för din fråga.
Jag måste säga att jag känner mig djupt berörd av din korta livsbeskrivning och mitt korta svar är att du naturligtvis inte behöver ha det så här för evigt. Vi är naturligtvis präglade av vår uppväxt och av våra senare liv vilket dock inte innebär att det inte finns något att göra. Jag skulle vilja råda dig att träffa en kvalificerad psykoterapeut (antingen med psykodynamisk inriktning eller kognitiv beteendeinriktning) och jag är tämligen övertygad om att du kommer att uppleva en bättring (om än inte nödvändigtvis full bot).
Hoppas jag kunnat vara till någon vägledning
Med vänlig hälsning
Lars Davidsson
specialist i allmänpsykiatri
Netdoktors fakta om depression »
