Hej, Anledning till att jag blev medlem är att jag har en 20 årig dotter som studerar i Australien. Min dotter är en blyg tjej, inte så stort självförtroende. Är 162 lång och väger väl en 60 kg. Hon är inte riktigt nöjd med sin vikt kanske jag skall nämna. Men absolut inte överviktig. Har alltid varit väldigt duktig i skolan, väldigt frusterad om hon inte har högsta poäng på allt. Hon är uppvuxen i Singapore. Vi kom hit då hon var 4,5 år gammal. Skolan som hon gått på är väldigt studieintiktad. Här hemma har vi under alla år, försökt att få henne att släppa pressen som hon sätter på sig själv. Försökt att få henne att förstå att man kan ta genvägar ibland. Allt behöver inte vara perfekt .Sedan snart 2 år studerar hon i Australien. Hon är en väldigt känslig person, som väger allt som andra säger till henne, och även hur de agerar emot henne med guldvåg. Hon har nog svart dag i veckan, då hon känner sig väldigt nere och tror att ingen tycker om henne, att det är fel på henne. Har väldigt lätt till tårar, riktigt nere i skorna så att säga. Har en förstående pojkvän, som får ta många smällar om jag förstår det rätt. Men hon känner att han börjar tröttna på det, och väljer nu istället att hålla allt inom sig. Hon säger att han blir arg och frusterad eftersom inget är ju fel.. Min dotter gick och talade med en psykolog under ett halvår här i Singapore(hon var då 17 år), då hon haft det jobbigt med kötelfeber under lång tid, och med relationen med kompisar. Var borta väldigt mycket ifrån skolan pga av sin sjukdom. Tappade nästan 6 månader.Vi kände både min dotter och jag vid den tidpunkten att det var nödvändligt att hon talade med någon utomstående person. Hon och jag hade inte gjort annat än traglat och talat, gråtigt. Jag hade sagt åt henne att rycka upp sig, blivit arg på henne ect ect.. i allafall så blev de efter dessa samtal bättre, hon kände att hon var en bra person. Jag undrar nu hur jag skall gå tillväga, min dotter säger när jag undrar om vi skall leta rätt på någon där hon nu bor, att vad skall hon säga till den personen. Hon inser själv att det som hon hänger upp sig på, och blir sårad över når någon säger, eller gör något. Kanske inte är så allvarligt. Jag försöker säga till henne att hon måste bryta mönstret, hitta på något roligt, ta en promenad, köp en bra tidning. Ring någon och prata strunt..Baka en kaka och överaska rumskamraterna ect ect.. Men det kan inte vara riktigt normalt att ha så svarta dagar som hon har så ofta. Hon säger att göra sig själv illa det skulle hon aldrig våga eftersom hon är rädd för döden. Vad kan jag som väldigt orolig mamma, med dotter 7 timmars flygresa ifrån mig göra. Skall jag försöka få henne att söka upp någon att tala med eller vad skall jag ta mig till.
Tack för Din fråga. Jag förstår av Din beskrivning att Du har skäl att vara bekymmrad för Din dotter och detta blir säkert inte lättare att bara av att hon befinner sig långt borta. Det enda råd jag kan ge är nog att hon bör söka hjälp på den plats hon befinner sig- dvs i Australien. Allt annat är nog i verkligheten ogörbart pga praktiska omständigheter.
Basta Halsningar
Lars Davidsson överläkare, psykiater.
