Fråga: När litium inte hjälper mot manodepressivitet längre?

Min mamma har behandlats för manodepressivitet med litionit i ca tjugo års tid med gynnsam verkan, har nu efter alla år börjat få depressioner igen. Jag är dotter (undersköt.) och väldigt bekymrad för henne. Vi har kontakt med psyk som försökt höja litiumdosen. Litiumvärdet ligger på 0,7 . Som komplement har man gett henne remeron 45mg/dag. som hon tar på kvällen. Hon tar även insomnings tbl. propavan 1-2 . Jag har fört anteckningar på hennes sjukperioder . Hon har i ett års tid haft depression ungefär varannan månad. Depressionen varar ca 4-5 veckor. Nu sista gången stod hon på full dos remeron för hon har inte hunnit avsluta den behandlingen, eftersom det kommer så ofta. Trots behandlingen var hon väldigt djupt deprimerad. Kunde sköta sig själv någorlunda,men orkade inte träffa någon.Vågade inte gå ut, grät, tyckte livet inte var värt att leva osv.. Sen när det vände gick det på ett par dagar, och då är det ju lite uppåt men inte så att det gör så mycket. Det brukar lägga sig på ett par veckor. Hon har inga uttalade manier. hon är bara lite mer energisk och pratsammare än vanligt. I övrigt är hon väldigt pigg för sin ålder. 78år. Pappa lever fortfarande och är tio år äldre. Han har varit ett stort stöd för henne tidigare, men har nu efter tre mindre stroke, blivit svagare, börjat bli ganska dement. Han har fått vara på avlastning nu när hon varit dålig. Så det är klart att hon lever under större press. Fast när jag frågar henne, då hon mår bra, säger hon inte att det är jobbigt Vi försöker ordna så gott det går med larm, och övrig hjälp. Men nog borde det finnas något komplement till litium som hon kan äta i förebyggande syfte. Hon tycker att situationen är jättejobbig. Har ni något förslag på behandling?