Hej. Min mamma insjuknade i depression i mars 04, hon hade en massa vanföreställningar och var helt borta för oss. Blev någolunda bra efter 6 ect behandlingar. Hon fick ingen antidepressivt efter den händelsen, bara risperdal och några sömntabletter, minns inte vad de hette. Så var det ganska ok fram till okt 04, då blev hon jättedeppig, lessen, åt inte o sov inte o ville ingenting. Vi fick henne till doktorn o hon fick pröva 5-6 olika antidepressiva, men det var många o sv¨åra biverkningar. Till slut fungerade Remeron + cipramil en period, men i januari 05 åkte hon in på sjukhus igen.. Det blev ytterligare några ect behandlingar, men fortsatte med Remeron + Cipramil. I maj 05 dog hennes syster, då fick hon ångest o fick sobril, blev ordinerad 3 tabletter om dagen. Hon tog alla 3, säkert flera ibland, på en gång när hon vaknade, vilket resulterade i att hon var en zoombie hela dagarna. Så höll det på till september förra året, då fick jag nog o ringde doktorn. Mamma blev inlagd o fick då 12 st ect behandlingar. De tog bort risperdalen, sobrilen och cipramilen. Hon fick behålla Remeronen o så satte de in en annan medicin, en kapsel (vet inte vad den heter) Efter det har hon mått prima, haft ett normalt liv, men på påskafton blev det jobbigt igen, hon trodde att jag o min familj var hemma i hennes lägenhet, hon gick i skåpen o letade efter oss, trodde att alla ljög osv... Nu är hon på sjukhuset igen, ska få Ect igen... Âr det vanligt med så många återfall, o kan depression bli kronisk till slut? Det är så jobbigt att ha det så här för oss alla!
Ska också tillägga att hon inte har några vänner kvar, är mycket ensam o tar sej inte ut så mycket. Anlednongen till att det gick bra så länge nu sist tror jag var pga att jag fick barn, hon "levde upp" igen.. Några bra råd om vad vi kan göra?
Hej, du som skriver om din mamma.
Du vill ha några bra råd om vad ni ska göra. Min bedömning är att du har rätt i att den sociala situationen är betydelsefull och att det är ett stort problem att din mor har ett så minimalt socialt nätverk. Genom en kombination av åtgärder där man på något sätt försöka komma åt hennes ensamhetsproblematik samt optimerar hennes medicinering borde situationen kunna stabiliseras.
Försök få till stånd ett "vårdplaneringsmöte" med läkaren och eventuell annan kontaktperson på den psykiatriska mottagningen för att fundera på hur man skulle kunna förbättra din mors situation. Är hennes boende bra? Kanske skulle hon må bättre på någon form av äldreboende där hon hade mer människor kring sig och hade tillgång till olika typer av aktiviteter? Kanske finns det någon kommunal "träfflokal" med verksamhet lämplig även för äldre? Kanske behöver din mor någon form av boendestöd?? Finns det något som du (och eventuella syskon till dig eller andra anhöriga) kan göra ytterligare för att motverka hennes isolering? Sällskapsdjur? Att en hund eller katt kan vara ett bra sällskap och påverka en äldre persons mående i positiv riktning vet man.
Medicineringen så. Din mor förefaller ha drabbats av återkommande djupa depressioner med psykotiska symtom i form av vanföreställningar. Det är rimligt att tänka sig att hon efter ev ECT behandling alternativt i början av en "ny" depression ska ha behandling med 1 Antidepressiva 2 Stämningsstabiliserande behandling, ex litium samt 3 Antipsykotiska läkemedel som successivt kan reduceras i dos och sättas ut helt efter en längre stabil period.
Förmodligen behöver din mor underhållsbehandling med antidepressiva och stämningsstabiliserande medicin.
Även äldre människor kan vara betjänta av samtalsbehandling. En gles stödjande samtalskontakt som ett komplement till läkaruppföljningen och övriga åtgärder kanske skulle kunna vara aktuellt om din mor är intresserad av det?
Ungefär så här tänker jag. Hoppas du tycker dig ha fått några goda råd.
Hälsningar
Jan Davilén
Överläkare, Specialist i psykiatri
