Min blick är tom, jag vågar inte visa känslor, är rädd för allting. Mitt rum är på 25 kvm, och jag känner mig instängd, liksom jag på ett torg med några få människor och ändå känner mig uttittad. Jag sover dåligt och kort på nätterna, ofta med mardrömmar, som börjat komma nyligen. Senast jag var glad var i början av sommaren. Oftare och oftare dagdrömmer jag, vill bort, vill slippa världen. Jag skär mig ibland, bara för att det är så skönt att ge mig vad jag verkligen förtjänar. Det är en sorts tillfredsställelse att få känna hur ett sånt människans skam som jag får känna smärta. Jag klarar inte av att prata med människor ansikte mot ansikte hur jag egentligen mår, jag känner mig svag (vilket nog är sant) och är rädd att murarna jag byggt upp ska brista. Jag vågar inte ens stanna upp om någon på stan ropar efter mig eller så. Vissa råder mig att uppsöka psyket. När man tittar runt lite på internet och hittar ungdomsmottagningens hemsida framställs den till 100% som p-medelsutdelare och sexrådgivningsställe. Vad ska jag göra egentligen?
Hej!
Det du beskriver är klart en depression. Med det menar jag att du uppenbarligen har besvär på alla de tre områden som drabbas vid en depression. För det första känner du dig tydligen nedstämd och eländig. För det andra är en grundläggande funktion som sömnen rubbad. För det tredje har hela ditt tankemönster förändrats i en sådan riktning att du bara ser negativa egenskaper hos dig själv. Tankarna är uppenbarligen alldeles ur lag och du ser ner på dig själv på ett otäckt sätt. Nu vill jag att du verkligen tar till dig att detta inte är realistiska tankar utan något du behöver få snar hjälp med. Ta någon, helst förälder, till din hjälp så att du inte lurar dig själv att detta är sanningen om dig. Du är värd att få hjälp och någon behöver antagligen puffa på dig.
Frågan är då vart du skall vända dig. Vissa Ungdomsmottagningar har psykologer eller kuratorer man kan prata med. Bara ett fåtal har ungdomspsykiater till sin hjälp. Eftersom jag inte vet var du bor kan jag inte veta om ungdomsmottagningen på din ort har någon sådan person att vända sig till. Ärligt talat tycker jag att du borde få träffa en ungdomspsykiater i första vändan, framför allt därför att du skriver att du har svårt att tala om dina känslor just nu. En psykiater förväntar sig inte att du skall klara prata när du mår dåligt utan hjälper dig på traven med de viktiga frågorna. Vissa psykoterapeuter vill gärna att du skall beskriva allting själv och det kan vara svårt när man är mitt i en depression. Kanske behöver du medicin allra först för att efterhand kunna tillgodogöra dig samtal när det går lättare att prata om det viktiga.
Utifrån det här menar jag att du bör ringa till närmaste BUP-mottagning och be att få en tid. Berättat mycket kort i telefonen att du är nedstämd, har svårigheter med sömnen och nedvärderar dig själv totalt. Om du till sist säger som det är att du funderar på om du orkar leva bör du få en tid ganska snabbt.
Skulle du komma till en punkt när du faktiskt tar avstånd från livet skall du ringa BUP och få komma dit akut. Det finns nämligen alltid en jourhavande läkare som kan ta emot och man kan ringa alla tider på dygnet.
Glöm nu inte att du är värd att någon bryr sig och ger dig proffsig hjälp. Och se till att du får hjälpen!
Hälsningar
Gunilla Olsson, specialistläkare i barnpsykiatri
Netdoktors fakta om depression »
