Fråga: Mer än depression

Först vill jag bara säga att jag vet att ni inte kan ge en fullständigt ärlig åsikt, eller kasta ur er hypoteser. Jag tror det enda ni kan göra är att skicka vidare mig någonstans, men jag funderar också på att söka hjälp. Jag hoppas ändå ni kan ge mig ett halv-ärligt svar. Jag är 26 år, man. Har aldrig varit i ett seriöst förhållande, har haft jobb i ca två år, har en gång tidigare träffat en psykolog men kom ingen vart mest pga mig själv. 1. Har känt mig väldigt nere en längre tid. Har tappat lusten att leva. Har känt en panikartad känsla som kanske inte riktigt går att beskriva. Det är som om man inte har lust att göra någonting men samtidigt klättrar på väggarna. Jag har inte lust att se på tv, har inte lust att vara kreativ, har inte ens lust att gå och lägga sig och sova! Denna känsla är hemsk och kan inte beskrivas bättre. 2. Jag känner vad jag tror är apati. Orkeslös, orkar inte ta tag i något, vill inte. Orkar inte slänga sopor, orkar inte duscha, orkar inte raka mig, orkar inte röra mig. Det är nog lite kopplat till punkt 1. 3. Humörsvängningar! ena stunden mår jag skit, andra stunden är jag ganska likgiltig och känner ingenting. Just nu i skrivandets stund känner jag inte så mycket. har bedövat mig med droger det senaste, men inte på ett par veckor. 4. Minsta lilla sak kan sätta mig ur balans. Speciellt empati. Om någon visar mig medkänsla av någon form (t.ex. säger "det suger" när jag förklarar hur jag mår, ger mig en klapp på axeln etc) så börjar jag ofta gråta, så någonting är ju fel. 5. Jag tycker att mina vänner sviker, att de pratar skit bakom ryggen på mig, att de undviker mig. Det värsta är att jag inte vet om jag är paranoid eller inte. De kompisar jag pratat med det om säger att jag inbillar mig. 6. När jag skriver upp dessa punkter nu är de så avlägsna, att jag får minnas hur jag kände och hur jag har mått. Trots att jag vet med min hjärna att jag var förkrossad och grät senast igår. 7. Jag har haft självmordstankar, kopplat till allt ovan kanske, vad vet jag. Men tankarna har aldrig varit på allvar så att säga. Vilket nog är ganska normalt att känna. 8. Känner ett otroligt självförakt till mig själv, på alla plan egentligen. Inte bara utseendemässigt, utan även personlighet. Enklaste vägen att ge en bild av det, är att säga att jag t.ex. inte vet om jag vill gå i ett förhållande med någon och utsätta denna person som jag då skulle älska - för just mig. Barn är inte heller något jag önskar för tillfället eftersom jag inte vill utsätta dem för den mentala tortyr jag genomlidit. Däremot så vet jag inte om detta är svaret på varför jag aldrig haft ett seriöst förhållande. 9. Denna punkten har förmodligen inte något att göra med ovanstående. Men jag tänkte ändå nämna något som egentligen är en gåta i sig för mig. Jag kan inte hantera papper. Jag vet hur barnsligt det låter, men det har faktiskt påverkat mig negativt. Jag klarar t.ex. inte av att betala räkningar, om jag inte gör det genom autogiro. Det tog ca två år för mig att förnya mitt körkort efter jag bytt efternamn. Breven kommer innanför tröskeln, sedan öppnas vissa av dem inte, andra postas bara inte. Varför kan jag inte förklara, det händer liksom bara inte. Jag har också väldigt stökigt, och svårt att hålla rent. Jag vet att jag inte lider av "nonpost-syndromet" eller "stökigt-i-rummet-personlighetsstörning". Jag bara undrar om detta kan indikera på något, eller om det kan ha något samband med allt annat. Ärligt talat så skulle jag bli lättad om jag fick en diagnos tror jag. Det skulle nog underlätta min vardag, om det nu ens finns någon diagnos att ställa.