Hej
Hela mitt vuxna liv har jag känt mig känslokall och initiativlös. Jag har aldrig vetat vad jag vill eller haft långsiktiga drömmar. Ju äldre jag blev desto svårare blev det att känna känslor och jag blev mer och mer inåtvänd och kontrollerad. I 25-årsåldern började mer och mer fundera över om jag led av någon form av depression och sökte hjälp hos psykolog. Terapin gav mer insikt i mitt känsloliv, men jag kände mig inte psykiskt bättre och jag gick för första gången till läkare. Hon gav mig diagnosen dystymi vilket kändes som en stor lättnad och när jag sökte mer information om detta kände jag igen mig i symptom och andra patienters berättelser. Jag började att ta citalopram men då detta inte hjälpte började jag med Efexor. Problemet är att Efexors positiva inverkningar dvs att jag kan kontrollera negativa tankar/ångest också har gjort mig ännu mer kall känslomässigt. Jag känner inte att jag bryr mig om någon, inte ens min närmaste familj. Jag skrattar sällan och har i princip försonats med tanken att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Inte för att ingen tycker om mig, men för att jag inte tycker om någon. Och Efexor gör detta till något jag står ut med vilket känns sjukligt i sig. Så min fråga är väl om dessa mediciner verkligen är bra mot just dystymi? Finns det några andra alternativ?
Jag förstår Ditt dilemma väl. Det är inte alltid just mediciner är gåvan till alla våra problem. Det Du beskriver är inte ovanligt. Det Du kan fråga Dig är väl vilket av de tillstånd Du beskriver, som är det bästa att fortsätta leva i. Dina tankar andas kanske mer av existentiella och filosofiska problem än genuint depressiva. Den diagnos Du fått dig tilldelat har sällan något farmakologiskt facit.
Vänliga hälsingar Anders Berntsson chefsöverläkare, psykiater.
