Hej. Jag har så länge jag kan minnas varit deprimerad i perioder (sen 12 år åldern tror jag) och vad jag förstått i efterhand ävenhaft panikångest. Har sedan16 årsåldern försökt få hjälp, men utan vidare resultat tillsa för fyra år sedan när jag inte orkade mer och min syster kontaktade psykiatrin och krävde att de skulle göra något. Sedan dess har jag haft mer eller mindre kontakt med psyk, men aldrig några långvariga kontakter och endast "stödjande samtal" med sköterska. Har hela tiden önskat att få träffa psykolog, få en diagnos samt veta om jag måste äte medicin resten av livet, men ingenting har hänt förrän nu. Har nu börjat träffa en psykolog under utbildning som bara får mej att må sämre. Hon pressar mej, säger att jag sagt saker jag inte sagt bara för att hon själv tolkar fritt och dessutom verkar hon inte alls höra vad jag säger. Eftersom det tagit mej så många år är jag ändå rädd att avsluta kontakten då jag är rädd att jag kommer få vänta lika länge igen innan det händer något (om det ens händer) mår nu sämre än på länge och får ångest över att få lov att gå dit (hon arbetar med kognitiv terapi). Jag har haft samma broblem med läkare tidigare och blivit väldigt ialla bemött när jag önskat byta läkare. Nu träffar jag bara stafett läkare då de är det enda som finns tillgängligt. Snälla hjälp mej. Hur ska jag orka? Vad kan jag göra? Vill ju må bra, inte bara för min skull utan även för alla i min omgivning, men det verkar omöjligt att få vettig hjälp. mina tidigare samtalskontakter som stöttat mej i kontakt med läkare finns inte kvar. Ger snart upp.
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du har det besvärligt sedan länge och att den behandling som Du hitintills fått varit föga framgångsrik. Du tar medicin (men Du berättar inte riktigt vad den heter och om den har varit till någon nytta), träffar en psykolog under utbildning (som rimligen har mindre erfarenhet än en färdigutbildad) och som tyvärr inte verkar vara så framgångsrik i behandlingen av Dig. På läkarsidan är det än värre- det finns bara stafettläkare att tillgå. De samtalskontakter som Du haft tidigare finns inte kvar och kan inte hjälpa Dig. Du undrar över Din diagnos och Din prognos (framtid) och det tycker jag är rimliga undringar.
Tyvärr är det väl såhär som psykiatrin ibland kan se ut. Brister både i tillgång på personal och kanske också i kompetens hos den personal som finns (vilket naturligtvis inte kan skyllas på den personal som faktiskt finns tillgänglig). Ett förslag skulle kunna vara att Du vänder Dig till verksamhetschefen/chefsöverläkaren för den klinik som Du besöker och beskriver Dina problem och att Du önskar hjälp med dessa. En annan möjlighet kan vara att söka privatvård (de flesta praktiserande psykiater har anslutning till Försäkringskassan och detta är således ur kostnadssynpunkt neutralt).
Hoppas Du finner någon lösning!!
Bästa Hälsningar
Lars Davidsson överläkare, psykiater.
