Kvinna 50 år. Har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Äter låga doser av paroxetin, lyrika, xanor vid behov samt atarax till natten. Jag känner mig fortfarande deprimerad även om jag nu ibland orkar göra mat och äta ibland sen jag började med lyrika. Jag har också haft ångest sen jag var 17 år. Nu när jag snart är 50 år har jag så svår ångest att det känns som om hjärtat håller på att brista, jag skakar och mår skit. Gjorde de två depressionstesten och det ena sa att jag borde läggas in på psykklinik, det andra sa att jag har en mycket svår depression. Läkare säger att jag ligger på en mkt hög stressnivå. Går på samtal hos psykolog men kommer ingenstans känns det som. Ska få göra en neuropsykiatrisk utredning till hösten, misstänker aspergers syndrom,adhd och GAD och ev fler diagnoser. Känner att jag inte orkar, kan inte bli förstådd och jag får aldrig ut det jag vill ha sagt i ord. Orkar egentligen inte gå till jobbet där jag blir illa behandlad av många kollegor och chefer men det förstår inte läkarna, så jag tvingar mig till jobbet och ångesten rusar i höjden. (sjukskriven 50%) Jag vill bara få lugn och ro och bli tagen på allvar. Just nu känner jag mig panikslagen pga starka ångestkänslor och då har jag ändå semester nu. Jag kan inte söka hjälp eftersom jag inte kan göra mig förstådd, så jag sitter i "skiten" och blir bara sämre och sämre. Har senaste tiden också börjat minnas de sexuella övergrepp jag blev utsatt för som liten flicka, samt all fysisk och pskysk misshandel jag blivit utsatt för sen jag var barn. Har ofta hemska mardrömmar. Behöver hjälp nu!
Tack för ditt brev.
Det låter som du har hamnat i en mycket besvärlig situation. Det är inte alltid så att mediciner och diagnoser hjälper en människa som mår dåligt. Ibland kan det vara så att livet självt är så besvärligt, eller att man hamnat i en livssituation som är svårhanterad. Det kan vara känslor i relationer till sina nära, det kan vara situationen på arbetet om man har något arbete, det kan vara ekonomin, det kan vara händelser man varit med om, och som inte har bearbetats. De här situationerna hjälper inte några mediciner mot! Jag vet inte hur det är i just Ditt fall, men ofta fokuserar vi oss inom psykiatrin på mediciner och "rätt" diagnos, istället för vad som är det verkliga problemet. Kliniska depressioner och bipolär I sjukdom, skall naturligtvis behandlas, men för en olycklig relation eller situationen på arbetet hjälper aldrig mediciner. Snarast blir det bara sämre, med de biverkningar som kommer med alla typer av mediciner.
Jag vet som sagt inte hur de ser ut kring dig, men en idé kan vara att reda ut psykologin kring din livssituation, och då aboslut inte glömma det du skriver sist i ditt brev. Det här klarar en duktig terapeut. Det är möjligt du behöver en hel del av de mediciner du skriver om, men det är också möjligt att det går att plocka bort en del?
Vänliga hälsningar
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
