Jag var med om en traumatisk händelse för cirka ett år sedan (en brand i lägenheten snett under mig) som gjorde att jag inte längre kunde sova, var orolig hela tiden och vandrade fram och tillbaka hela nätterna och jag kände mig inte trygg hemma längre, jag var rädd att det skulle börja brinna igen så jag la mig och sov någon timma på dan då andra var vakna i huset. Nu har detta blivit värre och värre och nu känner jag panik hela tiden fast jag har flyttat till nytt boende, vet inte om det har att göra med att jag som liten, cirka tre år gamma, väcktes av en brandman (rökdykare) som lyfte upp mig och bar ut mig då det brann i källaren i vårt hyreshus och vår lägenhet var helt rökfylld och jag fick panik. Nu kan jag knappt vara hemma själv ens på dagen, då jag är orolig att det ska börja brinna och jag inte hinner ut så jag kan aldrig slappna av. Nu har det gått så långt att jag inte vågar gå hemifrån då jag tror att något ska hända med lägenheten medans jag är borta men jag trivs inte hemma och känner mig inte alls säker så jag håller på att bli tokig på denna stress, oro och panik. Jag kan inte sitta ner och ta det lungt, jag hoppar till för minsta ljud och får panik om jag hör något ljud från huset och jag inte vet vad det är och jag som låter och ingen verkar ta mig på allvar, dom bara tycker att jag svamlar och säger att jag är larvig men för mig är det allvar. Jag äter antidepressiv medicin sedan ett par år tillbaka (mirtasapin 45mg) men dom hjälper inget alls. Jag tror att det var denna traumatiska händelse för ett år sedan som utlöste något gammalt trauma men hur går det att få bort? Kvinna 41 år
Din beskrivning av ditt tillstånd och upptakten till detta är väl formulerat och berör flera områden i psykologin.
Erfarenheter som gjorts tidigt och som förstärks senare i livet har tendensen att bli symtomskapande. Man kallar detta ibland för överdeterminering. Symtom som tyder på en överdriven anspänning och som kan visa sig i starka reaktioner på oväntade ljud kan vara ett av symtomen på posttraumatiskt stressyndrom.
Att du går med ständig oro, som inte tycks avta utan utökas kan vara tecken på en ångestsjukdom. Ångest har just tendens att generaliseras och sprida sig till nya områden och kan om det inte behandlas bli mycket handikappande och leda till mycket nedsatt livskvalitet.
Rädslan för något som faktiskt är farligt kan tyckas frisk, men det har visat sig att funktionell oro eller rädsla leder till åtgärder och att man sedan överlämnar frågan till ödet, framtiden eller i Guds händer. På så vis är den ”friska” personen mindre ”realistisk” än den ångestsjuke. Människor kan leva hela sina liv med vetskapen om att en jordbävning kommer att inträffa i deras område, utan att låta detta inverka hämmande på det övriga livet. Liknande kan man se hos lindrigt deprimerade, som tycks mer realistiska i sin bedömning av sig själva än en frisk och glad person som tycks konsekvent underskatta sina nackdelar och överskatta sina fördelar inför sig själv.
Innan man påbörjar annan behandling föreslår jag att du vidtar alla de åtgärder som du kan för att minska risken att överaskas av en brand. Ge brandvarnare i present till grannarna. Skaffa den bästa brandvarnaren på marknaden själv osv.
Behandling av ångest och stressymtom består av psykologisk och/eller farmakologisk komponenter. Om din läkare inte är specialist skulle jag föreslå att han ber om en konsultation hos specialist i psykiatrin, där man kan se över din medicinering och ta ställning till vilken psykologisk behandling man kan föreslå för dig. Lycka till!
Hälsningar,
Mikael Scharin
