Hur ska jag bemöta min mans hypokondri. Han har nyligen genomgått en omsorgsfull hälsokontroll, han är frisk med undanta av högt blodtryck. Man har kollat hjärta, gjort en tarmröntgen mm. Nu är han sjuk i samma influensa som jag hade för en vecka sedan men han är sju gånger sämre än mig. Han känner knölar i armhålan och är säker på att det är cancer i lymfkörtlarna varför han måste kolla det innan vi reser på semester inom kort. På alla semestrar jag kan minnas har han lidit av någon allvarlig sjukdom vilket i sin tur inneburit att semestern blivit mer eller mindre förstörd. Han är medveten om att hans nojja beror på hypokondri men han kan ändå inte göra något åt saken. Med stort tålamod har jag försökt att ta mig igenom alla allvarliga sjukdomsperioder med läkarbesök och ångest innan beskeden infinner sig, friskförklarad som vanligt. Nu står jag snart inte ut mer, hur ska jag hantera detta? (hans syster har samma symtom men kanske inte lika ofta) Han är mycket intelligent, empatisk, förnuftig, han har tidigare gått fyra år i psykoterapi. Men alla sjukdomar tar snart udden av all annan glädje som finns i vårt äktenskap. Hur ska jag bemöta hans ständiga oro över nyupptäckta allvarliga sjukdomssymtom?
Tack för din fråga. Jag förstår att det är besvärligt och att din mans
uppebarligen obefogade rädsla för sjukdom som du uttrycker det så väl tar udden av all annan glädje. Det har tydligen pågått i många år (hela livet?) och han har tidigare genomgått fyra års psykoterapi men bättringen har uteblivit.
Jag tror att det är rätt svårt att förändra din mans beteende i termer av bot- men kanske finns det saker som kan göras för att göra situationen mera uthärdlig.
Jag antar att din mans fyra år långa terapi var av psykodynamiskt slag- kanske skulle en kortare kur av KBT (kognitiv bettendeterapi) kunna lära din man mera adaptiva sätt att förhålla sig till hans sjukdomsrädsla? Kanske finns det alternativa sätt att hantera detta än att involvera hela familjen och inkräkta på familjens planerade aktiviteter (tex semesterresor)? Jag tycker hur som helst att detta kan vara väl värt att prova.
Hoppas att jag kunnat vara till någon hjälp.
Bästa hälsning,
Lars Davidsson
Överläkare, psykiater.
