Fråga: Känns som jag går sönder.

Hejsan. jag har något som jag aldrig, kan släppa riktigt, det är snart 10 år sen min pappa dog. var 22 år då, har syskon från min fars sida men har ingen kontakt med dom. dom har aldrig accepterat att jag har funnits till. men innan vi går in till problemet riktigt, så ska jag lämna lite bakgrunds informa tion om min relation till min pappa inna han dog, då vänder jag ända tillbaka till barndomen, jag är ett skilsmässobarn, min pappa hade problem med alkoholen, var väldigt aggressiv när har hade sina perioder. våldsamt aggressiv mot mig och min bror. både psykist och fysiskt. aldrig sexuellt eller så. men verbalt och fysiskt, mina föräldrar flyttade runt mycket, både att dom särade på sig och flyttade ihop om vart annat hela under min bror och min uppväxt. jag klandrar min mamma lite att hon inte hade styrkan att säga nej,och säga ifrån att de var stopp med allt krångel .och kunna ge oss en trygg uppväxt. vi har pratat lite om det men ändå inte så. min mamma och jag har en jättebra kontakt, och det känns ändå rätt så bra mellan oss. nu till mitt andra problem är, när jag blev äldre och min pappa blev sjuk, fick några hjärtinfarkter och stroker, fick jag det tunga ansvaret att ta hand om min pappa , att bo hemma hos honom och sköta om honom. hade bara min bror som till stöd, för pappa var inte min brors far. utan min brors far dog när han var liten. under tiden jag tog hand om pappa så hade jag jobb på dagis, fritidshem, och lokalvård i kommunen som vi bodde i då. pappa och jag bodde i ett hus med en rätt så relativt stor trädgård, hade hund och katter + hemmet och städ, matlagning och annat att ta hand om, + skötseln av min far. försökte prat lite med min pappas andra barn, men fick bara till svar att det var min ansvar att ta hand om honom, för jag hade inget annat liv enligt dom. jag var inte gift eller var tillsammans med någon eller hade några barn. så de var min skyldighet. att ta hand om honom. min pappa dog när jag var 22 och pappa var 69 år gammal. varit mycket sjuk av stroke och hjärtinfarkter, var delvis förlamad på vänster sida pga stroken. det gick hastigt när han rycktes bort. och som det är nu, efter 10 år känner jag fortfarande en stor skuld och har jättedåligt samvete, jag skulle kunnat göra mer, skulle hjälpt honom mer osv. e själv gift nu med en underbar man och har 1 dotter snart 2 år. men de känns som detta gnager sönder mig. med tanke på allt som hände och skedde efter min fars bortgång oxå. blev helt utesluten från boupptäckningen. fick besked på att den var gjord 3 dagar efter. när den hade varit. de jag har ärvt efter min far. är inget. bryr mig inte om saker eller något sådant. det är bara att jag har så dåligt samveté så fort man ska till kyrkogården. får nästan panik tanke på att ev att man möter mina andra syskon där. detta tär på mig och jag mår inte bra av detta, vet inte riktigt hur jag ska göra nu. försökt förklara för min man hur de e. men han förstår inte riktig vad jag menar, har har haft det kanonbra under uppväxten och har en kanonfin relation med sina syskor och sin pappa. behöver hjälp för detta äter sönder mig totalt.