Hej. Jag är 34 årig 3 barns mamma jag har mått dåligt sedan jag var väldigt ung jag har haft några självmordsförsök redan som tonåring och har skurit mig i armarna när jag var i tonåren för det fick mig att må bra har det jobbigt då jag dessutom har en asperger diagnos /adhd men klarar ut det själv men jag vågar inte söka läkarhjälp då jag 1 gång gjorde det och förlorade mina barn socialen tog dem och det tog mig 3 år att vinna tillbaka dem jag fick min diagnos efter socialen tagit mina barn då jag bara behövde avlastning då jag var ensamstående med 2 barn då ålder 1 år resp 2 eftersom fadern inte tog sitt ansvar nu har jag gått och spätt på mitt dåliga mående jag har isolerat mig mer och mer nu klarar jag inte ens vara i en affär för då håller jag på att ramla ihop som tur är hjälper min man till men jag kan inte leva så här jag går i min pyjamas hela dagarna... plockar upp det gör jag och lagar mat för jag tvingar mig själv jag är rädd för att söka läkarhjälp då jag är rädd att socialen ska ta mina barn i från mig 1 gång till och det mäktar jag inte med då jag sannerligen tar mitt liv efter vad dem har redan behandlat mig så illa jag äter ingen medicin då jag har dålig lever är livrädd för mediciner vad ska jag göra ...????? jag bär på en ångest som tar död på mig snälla hjälp mig ge mig råd jag äter knappt längre jag är liten jag väger 50kg och är 165 cm lång (jag har fått diagnosen KOL för 1 år sedan jag klarar inte av att sluta röka.....jag ser ingen utväg vad kan jag göra har inga vänner alltid ensam har barn med asperger diagnos jag känner mig totalt slut som människa mitt sista hopp är att jag tror på Gud.......ibland tänker jag att jag är i helvetet och tar jag livet av mig kan det bara bli bättre där...
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du inte har det lätt. Än värre blir det av att Du inte söker hjälp eftersom Du är rädd för att Socialförvaltningen skall omhänderta barnen. Du har svår ångest och Du berättar att Du inte vågar gå ut. Dagarna tillbringar Du i pyamas och som jag förstår det så har Du svårt att klara av det som Du måste göra. Jag tycker nog trots allt att det viktigaste är att Du söker hjälp och behandling (förslagsvis genom den psykiatriska
mottagningen på hemorten)- Din rädsla för Socialförvaltningen får nog komma i andra hand (dessutom är det kanske så att Du skulle kunna ha nytta av socialtjänstens insatser- man gör mycket mer än att enbart agera repressivt)
Hoppas Du finner någon lösning!!
Bästa hälsningar
Lars Davidsson överläkare, psykiater.
