Jag kan ärligt säga att jag vill inte leva längre. Men det finns ändå en liten del av mig som vill ha hjälp för jag klarar inte av att gå hela vägen. Jag skär mig själv och har ätit sömnmedel för att kunna somna in. Det har gått så långt att ingen i min närhet bryr sig. Min familj och vänner vet om att jag är väldigt nere men ingen bryr sig. Jag förstår dem så mycket som jag har skrikit åt dem senaste året. Jag känner mig så svag, jag orkar inget. Jag ligger mestadels på sängen och gråter. Jag orkar inte ens ringa till nån kurator och ta mig dit. Jag vågar helst inte gå ut för det känns som att alla tittar på mig. Jag har jätte skuldkänslor för hur jag har betet mig mot mina nära men jag har så svårt att lite på folk. Mina föräldrar misshandlade mig svårt när jag var barn. På första forsterhemmet blev jag utnyttjad av pappan och på andra hemmet tryckte dem föräldrarna ner mig. Det har gjort att jag ställer mig i försvarsposition och så fort någon säger nåt blir jag arg och anklagar dem för nåt. Det är nästan så att jag gör så med flit för att såra mig själv. Vart ska jag vända mig?
Tack för Din fråga.
Det var en tragisk historia Du har att berätta om Dig själv. Du bör vända Dig till någon samtalspartner inom psykiatrin, på någon öppenvårdsmottagning. Det finns många goda medarbetare som säkert vill försöka förstå hur Du mår, och hur Du kan komma vidare.
Vänliga hälsningar
Anders Berntsson
Chefsöverläkare, psykiater.
